Ångest
Efter min panikångest attack har det varit lite svajigt med ångest till och från. Fullt hanterbart men fan så jobbigt och tröttande. Tar så mycket energi känner jag av att bara hantera det.
Vart hos läkaren med, gjorde lite tester och tog en del prover.
Fick svar idag att allt utan njurvärdet ser bra ut. Hade lite förhöjda värden så han ville följa upp det med nya prover om tre veckor. Alltid ska det vara något.
Sen kurator tid i juni!
Tror jag hade behövt den typ nu, helst igår egentligen.
Det är för tufft hemma och jag har svårt att hantera situationen.
Vilket har börjat störa mig rejält. Jag hade mer skinn på näsan förr och stod upp för mig själv på ett helt annat vis.
Ofta får jag höra att om jag bara visade lite mer kärlek mm så skulle han inte må lika dåligt. Men faktiskt känns det som han alltid hittar något som är "fel" ändå.
Om jag bara gjorde si eller så.
Tänk om jag bara kunde få känna mig trygg i att få vara mig själv och bli respekterad för det.
Jag lider med honom i hans osäkerhet och hans tankar som äter upp honom inifrån men det är så svårt att stötta någon som har negativa tankar om mig som partner och person och dessutom om sig själv.
För det är ju så det blir tyvärr.
Jag orkar inte skriva om allt och förklara mer ingående. Det är för mycket och just ikväll för jobbigt.
Jag har haft en bra dag och känt mig pigg och glad. Sambon har jobbat och faktiskt varit lugn med samtal och meddelande. Och jag har jobbat och faktiskt känt mig positiv.
Jag fick en släng av ångest efter vi pratade i telefon tidigare ikväll. När han går igång med sina tankar så stressar min kropp upp sig. Tryck över bröstet, jag slutar andas normalt, skakar inombords och benen blir svaga!
Fick höra att jag låter irriterad och känslokall. Ja jag är så förbannat trött på detta och hela mitt inre skriker efter lugn!
Ibland undrar jag faktiskt om det är mig det är fel på, om det är jag som gör honom såhär. Om jag inte är tillräcklig eller gör tillräckligt för att han ska trivas och må bra.
Samtidigt som det ringer vissa klockor hos mig som säger stopp! Du har varit här förr! Tveka inte på dig själv.
/M
Panikångest
Folk i min omgivning har länge sagt till mig att tagga ner. Jag har ryckt på axlarna och sagt äsch det är ingen fara, jag är van vid att ha många bollar i luften.
I lördags kväll precis innan nattning av vår dotter så hände det. Jag fick en rejäl panikångest attack! Plötsligt fick jag hosta och kunde inte andas ordentligt, blev varm och fick ett enormt tryck i huvudet. Försökte dricka, sätta mig ner och andas.
Min dotter skulle lägga sig och hon ville ha mamma, jag försökte men benen bar mig knappt och luften räckte inte till.
Sambon fick ta henne och jag satte mig i sovrummet och fokuserade på andningen. Till slut började det släppa och därefter kom frossan och skakningar, armarna domnade och började sticka. Känslan och frossan höll i sig resten av kvällen.
Dagen efter likaså men under kontroll. Försvann helt på kvällen och kroppen kändes ok, lugnare inombords trots att dagen varit lite stressig.
Sambon önskade tid för oss på kvällen men jag var helt slut och ville bara få va, inte göra något alls och försöka koppla av och samla energi. Det blev inte riktigt så.
Det blev istället lite små gnabb och lite av en diskussion och hans besvikelse förstås. Vilket är självklart, jag har förståelse för det. Men jag orkade verkligen inte något alls och behövde verkligen få koppla av.
Känslan av att inte räcka till åt alla blir ibland lite tungt när jag själv också behöver tiden.
Idag när jag och loppan vaknade hade vi försovit oss. Hon skulle till dagis kl.9 och vi hade 45 min på oss knappt. Stressen kickade in och hjärtat började rusa i 190... Messade dagis att vi blev 30 min sena.
Fm gick bra, relativt lugnt och en go och glad tös men jag mådde pyton inombords.
Ensam hemma nu och försöker verkligen varva ner. Men kroppen är stressad! Ringt vc och fått en tid på onsdag iaf. Såhär kan jag inte ha det, har varken ork eller tid att må kasst.
Nu ska jag försöka röja undan här hemma, planera dagen och maten tills ikväll och kanske hinna med en dusch! Sen ska alla ungarna hämtas från skola och dagis.
Fokus, andas! Jag ska övervinna detta!
Jag är så jäkla trött
En extrem trötthet inombords och i kroppen och jag vet inte ens varför.
Inte ens när vår dotter sovit som sämst och herregud vad hon har sovit dåligt så har jag varit såhär trött.
Jag ammade fullt tills hon va 6 månader med nattamning fullt ut till 8 månader då jag sen började jobba. Hon valde att sluta själv kring hon blev 1 år och det var väldigt skönt att inte behöva "tvinga" henne att sluta.
Ett tag därefter blev sömnen också bättre med mindre uppvak. Gått i perioder förstås men faktiskt också varit tillfällen hon sovit riktigt bra. En hel natt har nog förstås bara hänt Max 3 ggr.
Och nu har en period med sämre sömn hållt i sig ett tag för att nu blivit ännu värre.
Det tar extremt på krafterna!
Igår natt vaknade hon och skulle gå upp.
-Nej älskling, det är mitt i natten, alla sover.
Total panikskrik som kändes omöjlig att bryta trots att jag gick upp, gjorde mjölk som vanlig.
Lugnade sig av att stå i fönstret och titta.
Provade lägga oss med en flaska mjölk, samma panik skrik igen. Gick upp och satte igång tven. Då blev hon lugn och nöjd.
Kunde efter en stund gå in och lägga oss, somnade på mig.
Vaknar en stund senare igen vid 2 tiden. Samma skrik och gråt för hon vill gå upp. Alltså verkligen hysteriskt så hon knappt får luft.
Här känner jag mig grymt frustrerad och en aning irriterad då det känns som en trots grej. Tven fungerar som avledning denna gång med. Sen en halvtimmes vaggande till babblarna.
Ikväll när jag är på jobb och sambon hemma med dottern så är det samma visa.
Vaknar en stund efter nattning och vägrar sova, blir panik ledsen och ingenting hjälper. Pappa ringer om hjälp då det ibland funkar att se mamma på FaceTime. Men icke.
Pappa nämner glass och hon lugnar sig och får sin glass.
Givetvis somnar hon såklart inte sen!
Vad är detta? Liknar inte nattskräck då hon inte vaknar ledsen och inte heller affektanfall då hon inte får något anfall. Kanske för att vi hinner avleda det innan? Jag vet inte!
Vi hade det såhär när hon var omkring 8 månader och jag började jobba efter mammaledigheten.
Då vägrade hon sova och bara skrek hysteriskt oftast när pappa hade henne.
Hände med mig också men inte lika ofta.
Tror omställningen då blev för tuff för henne, svårt när jag inte fanns nära på natten som hon var van vid. Pappa har inte haft henne mycket på nätterna, väldigt sällan faktiskt så klart det just då måste varit jätte konstigt och jobbigt för henne.
Men nu? Nu fattar jag ingenting. Jag får se hur det är imorgon när jag är hemma igen. Kanske dags att börja sova och nattas om i sitt egna rum.
Hon somnar idag ännu bara i vår famn sen lägger vi henne i sin säng. Ibland går det att söva om i sängen när hon vaknar men oftast får hon komma in till oss.
Sålänge hon behöver tryggheten och vill sova hos oss så får hon göra det känner jag men kanske bör jobba på att lära henne somna av sig själv liggandes i sängen. Kanske det kan hjälpa henne att lättare somna om vid uppvak på natten med.
Älskade trollunge, du gör din mamma galen ibland men herregud vad jag tok älskar dig min tös❤️
Hur trött jag än är finner jag alltid styrkan i dig att orka lite till. Allt för dig min älskade dotter, du är ljuset i mitt liv!
20180813
Jag och sambon hade länge försökt bli med barn men utan resultat.
Det visade sig sa läkarna att sambons simmare var långsamma och jag med min endometrios ställde till det. Trots alla behandlingar jag var tvungen att gå igenom. Vi kunde inte få barn naturligt sa dom!
Vi skulle få ivf och stod på väntelista.
Jag läste på om allt jag kunde hitta, började äta bättre, slutade med proteinpulver mm för träningen och till slut lyckades vi faktiskt ändå trots allt läkarna sagt. Det var som ett mirakel och jag vågade nästan inte tro att det var sant!
Det var i december 2017 strax innan jul vi förstod att jag var gravid. Vi var inne en dag på biltema och skulle handla något och plötsligt känner jag mig yr, det svartnar för ögonen och jag får panik och börjar gråta. Jag mår riktigt dåligt och blir
orolig. Jag tror vi gör det vi kom dit för envis som jag är. Yrseln släppte när vi kom ut.
Vet jag berättar om detta för mamma och hennes första fråga är om jag är gravid. Nää det är jag verkligen inte, vi kan ju inte.
Tog ett test samma dag eller dagen efter iaf och jovisst jag var minsann gravid!!!!
Gick ut från toaletten med glädjetårar till min sambo och berättade nyheten.
Och där startade också oron!
Jag ringde läkaren och berättade nyheten och jag fick inbokat ett tidigt ultraljud för att se om allt verkligen var bra.
Allt såg jätte bra ut och jag fick höra hjärtljuden, så starkt. Vårt lilla mirakel!
Jag hade yrsel de tre första månaderna, kunde inte gå i en affär utan att det snurrade och svartnade för ögonen! Det var grymt obehagligt.
Jag fick lite senare också foglossning, det gjorde bra ont alltså och jag var så galet trött hela tiden.
Men överlag mådde jag ganska bra under graviditeten och jag fortsatte att gå till gymmet ett tag men sen blev jag för trött. Minns att jag sa att min kropp inte gillade att vara gravid. Men när jag tänker tillbaka på det idag var det hur mysigt som
helst och magen var otroligt fin trots att jag kände mig tung och stor. Kroppen är fantastisk.
Jag jobbade fram till 1 juni sen gick jag hem med graviditetspenning.
Vi hade nu även köpt hus och flyttade in 28 juni tror jag det var.
Den sommaren var den varmaste någonsin och jösses vad jag led i värmen! Vi installerade en luft luft ganska snabbt tack och lov! Den var guld värd.
Vi renoverade fönsterna, jag klättrade på stegen och målade. Lagom snygg med magen och stödstrumpor och foppatofflor:)
Vi byggde staket och en massa annat den sommaren så nog mådde jag bra. Alla sa till mig att ta det lugnt, så även barnmorskan men jag kämpade på och fixade och donade.
Vår dotter var beräknad till den 9 augusti och jag minns jag gick och väntade på att känna några tecken på att det var dags men icke!
Den 13 augusti vaknar jag runt 5 på morgonen med en nedrans magknip, jag kunde inte ligga kvar utan gick upp och drack kaffe. Väckte såklart sambon med men sa att han kunde ligga kvar. Han gick upp iaf.
Knipet avtog lite när jag gått upp men kom lite titt som tätt ändå, jag var kass i magen och hade fått en liten blödning.
Ringde förlossningen och pratade med dom, dom tyckte jag kunde avvakta och vila, duscha och sådant.
Minns inte om jag gjorde det dock.
Vi hade släpet kopplat till bilen fullt av skit så vi behövde köra till tippen. Sagt och gjort så gjorde vi det sen svängde vi inom mamma en snabbis. Hem och käkade sen somnade jag på soffan. Vaknar senare av enorm magknip och ringer igen till förlossningen.
Dom tycker ännu att jag kan avvakta, jag verkade ju inte så påverkad men visst fick jag komma in på kontroll om jag ville.
Och ja det ville jag så vi körde in, smärtan ökade på vägen in men var hanterbar.
Kom in på förlossningen runt 17 tiden och var så öppen 8 cm!
Fick byta om, blev uppkopplade, hoppade runt på pilatesboll. Sen lustgas när smärtan blev helt galen!
Minns att dom sa att jag inte fick krysta ännu, sög i mig lustgas till Max och höll nog på att tuppa av lite imellanåt.
Hade svårt med krystvärkarna och låg ca en timme med dom tills jag blev hjälpt hur jag skulle göra. På två krystningar var hon ute!
Och direkt upp på mitt bröst.
21.40 kom hon, vägde 3655g och var 50cm lång.
Den lyckan, den kärleken går inte att beskriva i ord. Hon var perfekt och så himla fin vårt lilla mirakel.
Jag for ganska illa när hon kom ut, sprack rejält och moderkakan fick dom trycka ut! Dom fick kalla på en annan läkare som skulle sy ihop mig då han var specialist på just detta. Jag hade hela tiden mitt mirakel hos mig, kunde inte släppa henne med
blicken.
Sambon hann klippa navelsträngen innan han fick ett samtal och lämnade oss där.
Jag minns att jag inte orkade bry mig där och då, jag var helt slut och fullständigt förälskad i vår dotter. Inget annat betydde någonting just då. Jag höll min dotter i famnen för första gången o herregud vad jag hade längtat efter henne!
Men nu i efterhand vet jag att det har satt sina spår. Det kändes som ett enormt svek.
Och jag har förträngt det länge tills nu för några månader sedan när jag började inse hur ont det faktiskt gjorde mig!
Han hade sina skäl givetvis och förklarligt sådant men hur som hur så gjorde det mig inte mindre ont just där och då.
Nog om det. Vi har idag pratat igenom allt och lagt det bakom oss.
När sambon kom tillbaka duschade jag och en stund där efter fick vi komma till bb. Tror vi kom dit vid 2-3 på natten.
Sen åkte vi hem på eftermiddagen. Jag ville verkligen inte ligga kvar. Bara hem och mysa och bo in oss.
Personalen på bb var inte så glada över det dock, dom tyckte jag såg trött ut.
Ja konstigt, jag var fullständigt slut och mörbultad.
Nu i efterhand borde jag nog stannat något dygn. Jag fick en del komplikationer och hade en enorm smärta. Så fick åka in ett par ggr.
Men det rättade också till sig hyfsat till slut.
Jag har ännu lite sviter kvar efter förlossningen och kanske jag snart kan få hjälp med det också men det tar jag då.
Hur som hur, 20180813 var den bästa dagen i mitt liv och början på något helt fantastiskt.
Idag är vår dotter 1,5 år! Det känns som det va igår hon kom till världen. Tiden har verkligen rusat iväg och jag är lika magiskt förälskad i detta lilla mirakel nu som då, första gången vi sågs.
Skriva blogg
Att vara aktiv här inne är inte min starkaste sida. Jag har en tendens att kika in och läsa tidigare inlägg när tankarna är i kaos.
Människan jag skrev mycket om när jag först började med bloggen ligger mig i hasorna ännu. Efter så många år, tragiskt! Han har dessutom inte förändrats, lever i samma gamla bana mer eller mindre.
Bara för någon dag sedan skickade han sms att han inte kan gå vidare, länkade någon snyftig kärlekslåt.
Jag tycker nästan lite synd om honom.
Jag ångrar inte en sekund att jag lämnade honom och det livet bakom mig.
Det var en fruktansvärd tid men en enorm erfarenhet att ha med sig i ryggsäcken.
Det finns två hjärtesorger jag alltid kommer bära med mig, och jag tror det är framförallt dessa två som gjort att jag är den jag är idag, i känslomässiga relationer.
Första är redan nämnd ovan.
Andra är den människa jag mötte på ett djupare plan, en kärlek som inte går att beskriva i ord. En kärlek jag inte trodde existerade överhuvudtaget. En kärlek du bara får uppleva en gång i livet. En sorg djupare än något annat.
Alla mina val och allt jag gått igenom har fört mig hit jag är idag och format mig till den person jag är.
Även fann jag mig en trygg och stabil kärlek, min älskade sambo Stefan<3
Han fann mig för att vara korrekt och han lät mig inte "gå" Han slutade aldrig försöka och det är jag tacksam för.
Han är min livskamrat, min absolut bästa vän.
Livet har varit tufft mot oss många gånger redan men vi har mött svårigheterna tillsammans och det har gjort oss starkare i relation till varandra.
Jag trodde aldrig detta skulle bli mitt liv min vardag. En trygg plats, familjeliv.
Jag trodde inte jag klarade av det, trodde inte jag skulle passa in.
Så fel jag hade. Det är precis här jag ska vara.
Jag har hittat hem<3
Bio vs bonusmamma.
Att vara bonusmamma är inte alla gånger det lättaste. samtidigt som det är helt underbart att få följa dessa två tösers utveckling och allt vad det innebär.
Det är också enormt känslomässigt slitsamt. Främst pga att bio mamman saknar allt moderligt ansvar och engagemang i sina egna barn. Jag betvivlar inte att hon älskar sina barn för det gör hon men bristen på engagemang och faktiskt intresse gör inte att barnen känner sig särskilt älskade alla gånger tror jag.
Det visar sig tydligt på flera olika vis de veckor barnen är här. Många nätter med orolig sömn, känsliga och arga töser som också i perioder söker väldigt mycket av vår uppmärksamhet.
På tisdag börjar Mikan 1 Klass. Det är en stor dag och hon pratar om skolan med spänning och nyfikenhet. Det är en enorm glädje att höra henne så glad och positiv. Samtidigt som det vilar en klump i min mage då hela nollan var kämpig med alla lämningar och mycket ledsamhet.
Jag hoppas hennes nyfikenhet och nyfunna glädje för skolan håller i sig.
Det är sådana här saker som gör mig extra ledsen och arg faktiskt då bio mamman inte engagerar sig det minsta för barnen. När jag hämtade barnen senast och påminde om skolväskan då dom börjar skolan nu i veckan så hade hon ingen aning om var den fanns. Hon har inte kollat upp vad dom behöver för skolstart och dagis.
Allt detta har vi fått stå med. Förra året införskaffade vi regnkläder tex till båda barnen men allt som nu fanns kvar var en jacka. Tanken var annars att Tilda kunde ärvt Mikans men icke! Allt försvinner och vi får fixa det gång på gång. Hur kan hon inte bry sig om sådana saker?
Som tex skolväska, skor, regnkläder, gympakläder och skor mm. Visst det är materiella ting men samtidigt viktigt för barnen.
Mikan är himla glad och stolt över sin nya skolväska och har packat den själv här idag med saker hon ska ha liggande i skolan och sitt pennskrin mm.
Detta är en stor dag för tjejen. Hon måste få bli sedd.
Tilda har ett år kvar på dagis och det brukar aldrig vara problem med att lämna henne där. Hon tycker oftast det är roligt att få leka med sina kompisar.
Även Tilda fick en ny väska, skor, kläder mm som hon är jätte glad över och kommer garanterat vara lite extra nöjd på tisdag när hon ska till dagis.
Båda två kommer vara glada och visa sakerna för mamma vid nästa byte och berätta vad dom fått.
Hur känner man sig som mamma då egentligen när man väljer bort och inte vara med på dessa saker?
Vi ska iaf båda två här hemma följa med barnen på tisdag. Stefan har tagit ledigt från jobb för att kunna följa med. Det ska bli spännande och se hur allt går och sen få höra hur deras första dag har varit:)
Jag kommer aldrig kunna ge barnen det dom saknar från sin mamma men jag kan och kommer alltid ge dom min ovillkorslösa kärlek<3
2017
Det har gått 4 långa år sedan jag var här senast.
Har läst igenom mina tidigare inlägg och jag blir nästan mörkrädd av raderna som skrivits här.
4 år är lång tid... Det har hänt otroligt mycket dessa åren framförallt med mig själv.
Jag var under hela 2013-2014 ganska knäckt och levde väll inte livet allt för vackert.
Jag minns inte riktigt när livet började vända men jag började till slut bli hel igen!
Tro det eller ej men idag är jag sambo och förlovad med en underbar och en aning knasig man. Han har två små töser också som vi har varannan vecka.
Detta hade inte jag själv trott för några år sedan.
Livet känns stabilt och tryggt och jag mår fantastiskt bra bortsett från denna konstanta trötthet som lätt uppstår av sådär galet många bollar i luften:P
Memories never dies, some makes you happy, some makes you stronger!
Har läst igenom mina tidigare inlägg och jag blir nästan mörkrädd av raderna som skrivits här.
4 år är lång tid... Det har hänt otroligt mycket dessa åren framförallt med mig själv.
Jag var under hela 2013-2014 ganska knäckt och levde väll inte livet allt för vackert.
Jag minns inte riktigt när livet började vända men jag började till slut bli hel igen!
Tro det eller ej men idag är jag sambo och förlovad med en underbar och en aning knasig man. Han har två små töser också som vi har varannan vecka.
Detta hade inte jag själv trott för några år sedan.
Livet känns stabilt och tryggt och jag mår fantastiskt bra bortsett från denna konstanta trötthet som lätt uppstår av sådär galet många bollar i luften:P
Memories never dies, some makes you happy, some makes you stronger!
Måndag
Ny vecka, nya möjligheter. Visst?:)
Min söndag blev väldigt lugn. Vi vaknade runt tio och hade då sovit knappt fyra timmar. Vännen (Malle) stannade till på eftermiddagen, behövde prata av sig så det blev mycket pratande och lyssnande.
Kommer aldrig glömma!...
Helgen flöt på bra, blev inte riktigt som tänkt och trott men jag har haft det fin fint:)
Fredagen spenderade jag hemma i lugn och ro, otroligt skönt att bara koppla av. Lördagen kom en kär vän hem till mig. Hon har det ganska jobbigt med killen, ovisst hur det kommer bli mellan dom.
Jag föreslog att vi skulle gå ut och ta en glas, prata och umgås. Alla behöver vi någon i svåra tider.
Vi lagade först lite mat och tog oss ett glas vin innan vi gick till bishops.
Där träffade vi några hon kände och jag min gamla nagelkund. Satte oss vid deras bord. Galet dyrt med dricka där inne, köpte två drinkar som var himmelskt goda och en öl.
Senare begav vi oss till Harrys en sväng, köpte vars en redbull jäger och satte oss vid ett bord. Ganska direkt kommer en kille fram och presenterar sig, vill bjuda på ngt då han vunnit massor på blackjack eller vad det heter. Vi hade ju redan dricka men då tyckte han vi skulle hjälpa honom spela upp hans marker. Sagt och gjort så gjorde vi det. Ha ha stackaren förlorade nästan allt han vunnit. Vi varnade honom för det dock:)
Kvällen flöt på, vi hade himla trevligt. Jag hade för första gången valt att gå ut i pumps och jisses vad ont jag hade i mina stackars fötter!
Sista timmen höll vi oss på dansgolvet, trångt var det och puttad hit och dit blev man. För att inte tala om alla fullständigt respektlösa killar, en klapp på röven, händer som kom slingrandes över kroppen, ngn som drog en i håret för att söka uppmärksamhet, eller tryckte sin kropp väldigt nära. Ja det blev många bortslagna händer, arga blickar och tillsägningar!
Trots detta så hade vi en väldigt lyckad och trevlig kväll och vännen min kunde nog släppa sina tankar på alla bekymmer, iaf för ett litet tag.
När vi sen gick hem när kl hunnit bli tre och Harrys stängde så gick jag minsann barfota hem! Aldrig mer klackar ha ha!
Min söndag blev väldigt lugn. Vi vaknade runt tio och hade då sovit knappt fyra timmar. Vännen (Malle) stannade till på eftermiddagen, behövde prata av sig så det blev mycket pratande och lyssnande.
När jag sen vart själv på kvällen var jag helt slut i både kropp och huvud.
Städade av lite snabbt, duschade och fixa käk sen låg jag helt utslagen i soffan och mös med kisarna:)
Japp detta va min helg!
Idag vaknade jag av ett sms från NTI skolan att jag fått mina inloggningsuppgifter. Loggade in och kikade lite på upplägget och blev lite nervös. Känns som det kommer bli en kämpig kurs men jag ger mig fan på att fixa det. Ska snart beställa böckerna så jag kan börja sätta mig in i kursen lite innan den startar.
Allt prat med Malle om henne och killen fick mig att börja tänka mycket på Micke. Det är ungefär ett år sen vi sågs för första gången. Helt otroligt vad tiden går fort och ännu, trots att han gjorde mig så illa så är mina känslor dom samma. Jag vill bara känna avsky men jag kan inte.
Kommer aldrig glömma!...
/M
Fredag
Ännu en ledig helg:)
Det får bli en lugn hemma helg, eventuellt hemom till mammsen en sväng. Fixa till hennes garderob till ett sovrum, tror det kan bli skit bra faktiskt.
Ja annars flyter livet på som vanligt. Mitt mående blir bättre och bättre. Alkoholen har jag inget som helst sug efter längre och jag har börjat trivas väldigt bra med mig själv! Jag tränar och lever sunt och jag mår förbannat bra:)
Givetvis har jag mina dagar som alla andra som känns mindre bra och givetvis cirkulerar min förlorade kärlek i mina tankar ännu men med mindre sorg. Jag vet att han inte var den han utgav sig för att vara men mina känslor var åtminstone på riktigt.
Jag har svårt att förstå att något och någon som kändes så äkta bara var falskhet.
Jag tror jag börjat inse det nu även om jag faktiskt inte vill. Men faktan talar något annat. Han uppgav fel efternamn och hade ingen Facebook, vilket jag till slut fick reda på när jag inte lyckades få tag i honom på sjukhuset. Efter mycket sökande fann
jag ut detta till slut, frågade om det men fick inget svar. Där efter tog vår relation också slut.
Vår relation, ja det var i stora drag sex, riktigt bra jävla sex dessutom. För det va det vi gjorde när vi sågs. Åkte jag till honom en fredag så gick jag inte utanför hans dörr förens jag skulle hem på söndagen,
Han gjorde förstås, stack och handla åt oss.
Vi träffade aldrig några andra, ingen av hans vänner eller familj. På 5 månader! Eller jo en gång stod hans vänner i dörren och såg mig men han släppte inte in dom av anledning att dom var dryga på fyllan.
Han träffade min bästa vän och faktiskt även min far. Dock enbart för att farsan hjälpte mig att hjälpa honom med en glasskiva till sitt köksbord.
Hans ex hade sina prylar kvar i garderoben och på toaletten. Det berättade han visserligen om. Hon hade flyttat till Stockholm för att plugga om jag inte minns fel. Skulle ta sina prylar sen.
Det gjorde hon aldrig under dessa 5 månaderna...
I maj månad avslutas vår relation, men redan i mars-april hade han betett sig märkligt. I september ser jag att han blivit sambo och också då skickar han ett meddelande till mig. Han vill hämta sina prylar men vet inte om han vågar.
Jag gissar att just här har han en liten tanke i bakhuvudet, men den raserade jag direkt. Insåg där och då att jag inte varit något äkta i hans liv.
Bad honom att aldrig någonsin höra av sig till mig igen.
Med facit i hand inser jag förstås att jag var hans lilla hemlighet som han hade lyckats linda runt lillfingret. Jag köpte varenda ord han sa.
Värst av allt är nog att jag faktiskt på riktigt var så förbannat kär och förälskad i denna människa och jag trodde vi två delade något alldeles speciellt tillsammans. För det var så det kändes, där fanns ett band, en energi oss imellan. Vi brukade säga
att detta var en kärlek så djup som bara upplevs en gång i livet.
Ja för mig var det så och det har satt sina spår! Men livet går vidare.
Går strax av jobb här nu, hoppas på att bilen startar så jag slipper gå i denna kylan. Bettan ogillar kylan likamycket som jag och bara tvär vägrar vakna till liv ibland;)
Blir en sväng till gymmet sen också, kör tre pass i veckan nu. Gått ner till 67 kg:) Även om det inte direkt syns så börjar kroppen kännas tränad. Det e la gott:)
Det var väl allt för denna gången.
/M
Snart helg:)
Ska bli galet skönt med lite ledighet nu. Sen förra helgen har allt gått i ett hela tiden. Firat mamma 2 ggr;) Ena dagen vart vi visserligen bara iväg och shoppade och hämtade ett köksbord jag köpt till henne. Blev väldigt fint där hemma och en glad mamma:)
Får ju inte glömma att jag faktiskt investerat i en rejäl soffa till mig själv, helt underbar är den och den gör sig så bra där hemma! Ett par tusen till i skuld nu så förblir att fortsätta leva fattigt ett tag. Meeeen det kan jag stå ut med. Man ska må bra och trivas i sitt hem:)
Imorgon kommer mina saker till köket också:)
Blir att småfixa lite där hemma, köra en fredagsfix på mig själv ha ha och sen blir det nog lite vinsvinande med grannen och hennes killkompis från Malmö. Härlig snubbe de där!
Lördagen ska spenderas i Hästveda hos Malle, lite gott o dricka och lite härligt folk. Hoppas på en trevlig kväll:)
Söndag=vilodag i min stora sköna soffa!
Jaha Nää annars har jag nog inte mycket att berätta egentligen. Det händer inte allt för mycket i mitt liv, eller så gör de det men delar bara med mig av det lilla:)
/M
Så kom hösten
Sommaren och semestern slut nu. Idag är det ett riktigt höstväder, regn och rusk. Fast jag tycker det känns ganska okej faktiskt, vi fick ju en helt underbar sommar i år.
Jag har haft en skön semester, kopplat av och njutit av ledigheten. Blivit lite festande med vänner i Hästveda också.
Sista veckan på semestern sprang jag på en kille som jag nu dejtar. Vi har kul ihop och det känns bra.
Men, känns som det alltid finns ett men.
Micke cirkulerar ständigt i mina tankar. Han bor ihop med sin tjej nu. Vilket säger mig att dom måste träffats även när micke va med mig! Hans sjukdomshistoria känns numera också väldigt påhittad. Så allt mellan oss har varit en lögn känns det som.
Det som stör mig är att inte veta sanningen fullt ut. Har så många frågor och varför.
Han skickade till mig och ville ses, ordna med våra saker. Visste inte om han vågade, hur det skulle kännas. Såg då också på nätet att tjejen flyttat in. Bad honom helt enkelt att lämna mig ifred och aldrig någonsin höra av sig igen. Genom bara ett
sms kan han få hela min värld i gungning och det gör ont. Vill inte veta av honom men ändå existerar han i mina tankar!
Jag hoppas killen jag träffar nu kan ha tålamod med mig och låta mig få tid. Jag är rädd för att släppa in ngn på djupet igen och det tar tid. Han är en fin person och gör mig glad så jag hoppas det kommer bli bra.
För övrigt är livet som vanligt.
Jag går inte till psykologen längre dock, det rann ut i sanden. Men jag sköter mig och mitt drickande är sunt. Om man bortser från allt festande på semestern, men det hör sommaren till tycker jag:)
Livet känns ganska gott nu:) bara mina hjärnspöken jag ska bli kvitt också!
/M
Söndag
Saknar min Micke!
Tankarna går som mest till honom om helgerna, dom va ju våra...
Nu väntan på smset där han ska komma och ta sina saker.
Olyckligt alltihop minsann!
Mitt liv för övrigt är kaos ha ha ja ungefär ganska precis så.
Ibland bryr jag mig, men för det mesta inte.
Snart en månad sen jag vart hos psykologen, missa min förra tid och nu har hon semester.
Ja Jisses vad det blir mycket att babbla om sen.
Börja om från noll ungefär.
Hänt en hel del sen jag skrev sist men orkar inte skriva en massa om de nu.
Störtförkyld och grinig.
Ska jobba vidare sen hem och kasta mig i säng vid tio!
Vissa dagar är hemska!
Har haft en relativt bra dag. Fullt ös, grannen, barnen, tvätt, handla, donken.
Kaffe och åter kaffe.
Ja det har gått i ett.
Nu kommer den skräpiga saknaden efter honom! Riktigt så att det gör ont:(
Jag vill inte känna såhär!
Vissa dagar avskyr jag att han väckte dessa känslorna hos mig. Andra dagar kan jag vara tacksam att han fick mig att verkligen känna på riktigt!
Onsdag
Gick upp vid sju imorse, skulle på utb i Tyringe kl nio.
Ville verkligen inte gå upp men nu i efterhand va det lätt värt det.
Grymt bra och lärorik utb.
Handlade om missbruk. Det är skrämmande vad alkohol och droger kan göra med en och hur sjukt det påverkar hjärnan!
Jag har betydligt mycket mer förståelse för hur en missbrukare fungerar nu.
Tänkte mycket på sambon jag levde så länge med och kunde se saker och ting på ett helt annat vis.
Kunde förstå mig själv bättre och hur mitt drickande har varit och även kan vara idag.
Grymt bra och intressant!
Utb slutade fyra, blev avsläppt hemma. Fixade till djuren sen fick jag köra till jobb så nu är jag här och går av imorgon kl nio.
Full rulle!
Igår var en ganska seg dag, jag sket i gymmet. Hade verkligen ingen lust eller ork.
Hängde hos grannen. Hon hade fått hem sin strippstång ha ha. Sjuk grej men kan va grymt roligt. Inte alls lätt att svinga sig på den.
Lär bli många roliga pinsamheter på den vid fester;)
Senare på eftermiddagen fick jag besök av en gammal vän. Vi har känt varandra i 17 år. Tappade kontakten i över tio år men stötte ihop av en slump på en utbildning vi gick tillsammans, fast olika klasser.
Vi käkade och pratade en massa. Hon bor med tre tjejer och där har börjat bli lite problem. Lustigt va?;)
Hon behövde iaf prata av sig och komma bort ett tag. Och av ngn anledning känner hon trygghet och lugn hos mig.
Kan jag hjälpa eller stötta på ngt vis så gör jag självklart det.
Vi hade en trevlig kväll.:)
Som sagt jag är ju på jobbet nu. Här är väldigt lugnt. Ska snart göra lite nytta och fixa kvällsmat sen blir det nog lite tv tittande med brukaren.
Jag är personlig assistent om jag inte sagt de!
Skönt att här är lugnt eftersom jag idag efter en tidig morgon och lång dag på utb är ganska trött i hjärnan!
M har jag givetvis tänkt på.
Från att vara arg ena stunden till att börja gråta nästa.
Saknar honom så det gör ont!
Jag kan fortfarande inte förstå
Från att jag varit det bästa som någonsin hänt honom och allt han kände för mig till att sen inte vilja vara med mig.
Jag får inte ihop det.
Att han förändrades så hastigt i sitt beteende gör mig förvirrad och orolig. Något är väldigt fel. Om hans tillstånd och medicin gjort honom såhär eller om de är ngt annat...
En människa förändras inte normalt så snabbt på detta viset annars!
Nåja jag hoppas han har det bra iaf och att han snart mår helt bra igen. Sommar snart och vet att han har massor av saker han vill göra.
Nu lite kvällsmat till brukaren! Vad och om jag äter vet jag inte än. Helt stört att inte känna sug efter mat alls...
*tredje samtalet denna veckan, känns fint med ngn som tänker på en men detta är inget bra*
Godmorgon
Sovit ganska okej inatt men hade minsann behövt nån timme till.
Jag är en gnällröv och en surfitta har jag kommit på!
Så jävla onödig. Acceptera läget och sluta gnäll.
Ja jag ska göra ett försök!:)
