Michelle

Människan jag skrev mycket om när jag först började med bloggen ligger mig i hasorna ännu. Efter så många år, tragiskt! Han har dessutom inte förändrats, lever i samma gamla bana mer eller mindre. 

Bara för någon dag sedan skickade han sms att han inte kan gå vidare, länkade någon snyftig kärlekslåt. 

Jag tycker nästan lite synd om honom.

Jag ångrar inte en sekund att jag lämnade honom och det livet bakom mig. 

Det var en fruktansvärd tid men en enorm erfarenhet att ha med sig i ryggsäcken. 

Det finns två hjärtesorger jag alltid kommer bära med mig, och jag tror det är framförallt dessa två som gjort att jag är den jag är idag, i känslomässiga relationer. 

Första är redan nämnd ovan.

Andra är den människa jag mötte på ett djupare plan, en kärlek som inte går att beskriva i ord. En kärlek jag inte trodde existerade överhuvudtaget. En kärlek du bara får uppleva en gång i livet. En sorg djupare än något annat. 

Alla mina val och allt jag gått igenom har fört mig hit jag är idag och format mig till den person jag är. 

Även fann jag mig en trygg och stabil kärlek, min älskade sambo Stefan<3

Han fann mig för att vara korrekt och han lät mig inte "gå" Han slutade aldrig försöka och det är jag tacksam för. 

Han är min livskamrat, min absolut bästa vän. 

Livet har varit tufft mot oss många gånger redan men vi har mött svårigheterna tillsammans och det har gjort oss starkare i relation till varandra. 

Jag trodde aldrig detta skulle bli mitt liv min vardag. En trygg plats, familjeliv. 

Jag trodde inte jag klarade av det, trodde inte jag skulle passa in. 

Så fel jag hade. Det är precis här jag ska vara. 

Jag har hittat hem<3