Ångest
Efter min panikångest attack har det varit lite svajigt med ångest till och från. Fullt hanterbart men fan så jobbigt och tröttande. Tar så mycket energi känner jag av att bara hantera det.
Vart hos läkaren med, gjorde lite tester och tog en del prover.
Fick svar idag att allt utan njurvärdet ser bra ut. Hade lite förhöjda värden så han ville följa upp det med nya prover om tre veckor. Alltid ska det vara något.
Sen kurator tid i juni!
Tror jag hade behövt den typ nu, helst igår egentligen.
Det är för tufft hemma och jag har svårt att hantera situationen.
Vilket har börjat störa mig rejält. Jag hade mer skinn på näsan förr och stod upp för mig själv på ett helt annat vis.
Ofta får jag höra att om jag bara visade lite mer kärlek mm så skulle han inte må lika dåligt. Men faktiskt känns det som han alltid hittar något som är "fel" ändå.
Om jag bara gjorde si eller så.
Tänk om jag bara kunde få känna mig trygg i att få vara mig själv och bli respekterad för det.
Jag lider med honom i hans osäkerhet och hans tankar som äter upp honom inifrån men det är så svårt att stötta någon som har negativa tankar om mig som partner och person och dessutom om sig själv.
För det är ju så det blir tyvärr.
Jag orkar inte skriva om allt och förklara mer ingående. Det är för mycket och just ikväll för jobbigt.
Jag har haft en bra dag och känt mig pigg och glad. Sambon har jobbat och faktiskt varit lugn med samtal och meddelande. Och jag har jobbat och faktiskt känt mig positiv.
Jag fick en släng av ångest efter vi pratade i telefon tidigare ikväll. När han går igång med sina tankar så stressar min kropp upp sig. Tryck över bröstet, jag slutar andas normalt, skakar inombords och benen blir svaga!
Fick höra att jag låter irriterad och känslokall. Ja jag är så förbannat trött på detta och hela mitt inre skriker efter lugn!
Ibland undrar jag faktiskt om det är mig det är fel på, om det är jag som gör honom såhär. Om jag inte är tillräcklig eller gör tillräckligt för att han ska trivas och må bra.
Samtidigt som det ringer vissa klockor hos mig som säger stopp! Du har varit här förr! Tveka inte på dig själv.
/M
Panikångest
Folk i min omgivning har länge sagt till mig att tagga ner. Jag har ryckt på axlarna och sagt äsch det är ingen fara, jag är van vid att ha många bollar i luften.
I lördags kväll precis innan nattning av vår dotter så hände det. Jag fick en rejäl panikångest attack! Plötsligt fick jag hosta och kunde inte andas ordentligt, blev varm och fick ett enormt tryck i huvudet. Försökte dricka, sätta mig ner och andas.
Min dotter skulle lägga sig och hon ville ha mamma, jag försökte men benen bar mig knappt och luften räckte inte till.
Sambon fick ta henne och jag satte mig i sovrummet och fokuserade på andningen. Till slut började det släppa och därefter kom frossan och skakningar, armarna domnade och började sticka. Känslan och frossan höll i sig resten av kvällen.
Dagen efter likaså men under kontroll. Försvann helt på kvällen och kroppen kändes ok, lugnare inombords trots att dagen varit lite stressig.
Sambon önskade tid för oss på kvällen men jag var helt slut och ville bara få va, inte göra något alls och försöka koppla av och samla energi. Det blev inte riktigt så.
Det blev istället lite små gnabb och lite av en diskussion och hans besvikelse förstås. Vilket är självklart, jag har förståelse för det. Men jag orkade verkligen inte något alls och behövde verkligen få koppla av.
Känslan av att inte räcka till åt alla blir ibland lite tungt när jag själv också behöver tiden.
Idag när jag och loppan vaknade hade vi försovit oss. Hon skulle till dagis kl.9 och vi hade 45 min på oss knappt. Stressen kickade in och hjärtat började rusa i 190... Messade dagis att vi blev 30 min sena.
Fm gick bra, relativt lugnt och en go och glad tös men jag mådde pyton inombords.
Ensam hemma nu och försöker verkligen varva ner. Men kroppen är stressad! Ringt vc och fått en tid på onsdag iaf. Såhär kan jag inte ha det, har varken ork eller tid att må kasst.
Nu ska jag försöka röja undan här hemma, planera dagen och maten tills ikväll och kanske hinna med en dusch! Sen ska alla ungarna hämtas från skola och dagis.
Fokus, andas! Jag ska övervinna detta!
Jag är så jäkla trött
En extrem trötthet inombords och i kroppen och jag vet inte ens varför.
Inte ens när vår dotter sovit som sämst och herregud vad hon har sovit dåligt så har jag varit såhär trött.
Jag ammade fullt tills hon va 6 månader med nattamning fullt ut till 8 månader då jag sen började jobba. Hon valde att sluta själv kring hon blev 1 år och det var väldigt skönt att inte behöva "tvinga" henne att sluta.
Ett tag därefter blev sömnen också bättre med mindre uppvak. Gått i perioder förstås men faktiskt också varit tillfällen hon sovit riktigt bra. En hel natt har nog förstås bara hänt Max 3 ggr.
Och nu har en period med sämre sömn hållt i sig ett tag för att nu blivit ännu värre.
Det tar extremt på krafterna!
Igår natt vaknade hon och skulle gå upp.
-Nej älskling, det är mitt i natten, alla sover.
Total panikskrik som kändes omöjlig att bryta trots att jag gick upp, gjorde mjölk som vanlig.
Lugnade sig av att stå i fönstret och titta.
Provade lägga oss med en flaska mjölk, samma panik skrik igen. Gick upp och satte igång tven. Då blev hon lugn och nöjd.
Kunde efter en stund gå in och lägga oss, somnade på mig.
Vaknar en stund senare igen vid 2 tiden. Samma skrik och gråt för hon vill gå upp. Alltså verkligen hysteriskt så hon knappt får luft.
Här känner jag mig grymt frustrerad och en aning irriterad då det känns som en trots grej. Tven fungerar som avledning denna gång med. Sen en halvtimmes vaggande till babblarna.
Ikväll när jag är på jobb och sambon hemma med dottern så är det samma visa.
Vaknar en stund efter nattning och vägrar sova, blir panik ledsen och ingenting hjälper. Pappa ringer om hjälp då det ibland funkar att se mamma på FaceTime. Men icke.
Pappa nämner glass och hon lugnar sig och får sin glass.
Givetvis somnar hon såklart inte sen!
Vad är detta? Liknar inte nattskräck då hon inte vaknar ledsen och inte heller affektanfall då hon inte får något anfall. Kanske för att vi hinner avleda det innan? Jag vet inte!
Vi hade det såhär när hon var omkring 8 månader och jag började jobba efter mammaledigheten.
Då vägrade hon sova och bara skrek hysteriskt oftast när pappa hade henne.
Hände med mig också men inte lika ofta.
Tror omställningen då blev för tuff för henne, svårt när jag inte fanns nära på natten som hon var van vid. Pappa har inte haft henne mycket på nätterna, väldigt sällan faktiskt så klart det just då måste varit jätte konstigt och jobbigt för henne.
Men nu? Nu fattar jag ingenting. Jag får se hur det är imorgon när jag är hemma igen. Kanske dags att börja sova och nattas om i sitt egna rum.
Hon somnar idag ännu bara i vår famn sen lägger vi henne i sin säng. Ibland går det att söva om i sängen när hon vaknar men oftast får hon komma in till oss.
Sålänge hon behöver tryggheten och vill sova hos oss så får hon göra det känner jag men kanske bör jobba på att lära henne somna av sig själv liggandes i sängen. Kanske det kan hjälpa henne att lättare somna om vid uppvak på natten med.
Älskade trollunge, du gör din mamma galen ibland men herregud vad jag tok älskar dig min tös❤️
Hur trött jag än är finner jag alltid styrkan i dig att orka lite till. Allt för dig min älskade dotter, du är ljuset i mitt liv!
