Vägen tillbaka
Nu är jag tillbaka igen!
vägen tillbaka till mitt liv efter jag lyckades lämna min missbrukande sambo. Kommer att skriva när jag känner för det, när jag behöver det eller om jag bara vill dela med mig av något, av vad som helst.
Detta är berättelsen i kort, tar ofantligt lång tid att berätta allt. Men tror nog ni kommer förstå och hänga med ganska bra. Annars är frågan fri om ni undrar något.
Tillbakablick i hur mitt liv sett ut och raserats:
För snart ca 5 år sedan hade jag en mycket nära vän, jag var/är även fadder till hennes son som jag inte träffat på 4 år... På den tiden va jag lycklig, älskade livet, var alltid ute, umgicks mycket med vänninan och hennes son. Festade kanske lite mycket ibland men det hör ju till ungdomen. Och kul hade vi. Riktigt kul. Tyvärr gick de nog lite för långt, vi blev oförsiktiga, vänninan vaknade upp ganska snart men jag fortsatte och träffade tillslut min ex sambo... Jag var upp över öronen kär och även om vi alla visste att killen inte va den bästa så blev jag ändå uppmuntrad för man såg hur gla ja va... Och de va jag. Han hade fast jobb just då och en bra inkomst och höll på att leta hus sa han.
Den sommaren flög iväg, nya killen och vänninan o hennes son tog all min tid.
Sakta började saker förändras, de hände små incidenter hela tiden som jag bara skakade av mig. Tex godkände jag att killen rökte sin joint en gång inomhus "bara denna gången, till denna låten sa han" Och ja gick med på det. Hade jag vetat idag vad som skulle ske därefter så hade jag aldrig gett med mig. Sakta blev det en vana att röka inne när helst han kände för det. Snabbt hade han också flyttat in till mig utan att vi ens pratat om det. Helt plötsligt hade han sina saker där och började sakta ta över mitt liv. Han blev av med jobbet och till slut även sin a-kassa. Min lön gick till oss båda.
Allt på bara några månader.....
Kortfattat efter detta: förlorande min vännina och mitt fadderbarn. Just då en enorm stor förlust.
Drogerna eskalerade, gräs, piller och alkohol....
Bråken ökade och blev större och mer intensiva...
Alla otroheter
Poliser och husransakan och arresten...
Förhör och förvirring
Pengar och brott.
Misshandel
Rättegångar
Förlorade fler vänner, fler nära personer. Fler bråk med familjen, ofta bråk mellan mig och mor.
Till slut fanns bara han och hans vänner, mitt hem och mitt liv var nu någon annans. Jag levde någon annans liv medans mitt sakta försvann.
Hur detta kunde ske har jag ingen aning om. Jag som var en sådan stark positiv människa bröts sakta ner utan att riktigt märka det.
När sanningen började gå upp för mig var jag redan inne i smeten och såg ingen utväg, hade ingen ork, inga vänner så alkoholen blev min tröst för att orka med vardagen. Jag var deprimerad och allmänt bitter.
Jag skötte jobbet så gott jag kunde, men så fort ja kom hem tog jag mig en öl. Varje ledig tid jag hade blev ölen min räddning tyckte jag. Vardagen blev så mycket lättare och jag kunde slappna av.
Detta blev till slut en ond cirkel, och jag började märka att jag hade problem men jag kunde ändå inte lägga av. Behövde mina öl för att orka.
Min vändning blev när jag började umgås med killens kusiner som även varit mina vänner sen långt tillbaka. Vi hittade på saker, jag gick hem till dom ganska ofta och på något vis började jag göra mig fri redan där. Jag åkte med dom till lindesberg över en midsommar och fick smaka på hur livet va för mig innan. Jag njöt, jag kände mig vid liv.
Efter helgen var jag tillbaka i hans verklighet igen ganska så snabbt.
Strax därefter hände två incidenter som förändrade mycket för mig, fick mig att få upp ögonen lite mer och ta mig en större titt på hur mitt liv såg ut. Detta resulterade också i att kusinerna, mina vänner försvann, dom sa att dom fanns kvar men det gjorde dom aldrig riktigt. Jo den ena mer än den andra kanske men ändå inte på riktigt. Just då var jag enormt ensam.
Den sista incidenten fick mig att ta mitt beslut ganska snabbt.... Jag skulle flytta och det va tvunget att ske ganska snart. Jag var rädd, jag mådde fruktansvärt dåligt!
Började kolla lägenhet i stan, jag hade bestämt mig. Allt tog någon månad men jag fick min lägenhet och jag genomförde min flytt.
Var jag fick mina krafter ifrån vet jag inte riktigt. Spenderade dom sista månaderna innan flytten hos min mor och där träffade jag härliga människor. Nya vänner. Visserligen mest festarkompisar men jag hade kul, kände av en aning livsglädje som jag inte känt på väldigt länge. Jag fann den styrka jag behövde där! Och tack vare min mor som fanns där för mig!
Jag klarade det!
2,5 vecka har nu gått sen flytten, jag har lång väg att gå och fortfarande är det sjukt jobbigt, fortfarande kan jag må sjukt dåligt och hela världen känns upp och ner. Men jag är på väg i rätt riktning, det tar tid, det är jobbigt men det ska gå!
Går även nu i samtalsterapi på grund av mitt mående, vad jag fått gå igenom och för att kunna hitta tillbaka till mig själv igen. Samtidigt ta tag i mitt osunda drickande som jag gjort dagligen i över ett års tid... Även innan dess va det mycket alkohol, minst 3 dagar i veckan under 4 års tid..
Det känns bra att gå och prata med någon och personen jag går till är kanon bra. Han får mig se saker rätt när jag inte riktigt kan se dom, han styr mig rätt när tankarna går åt fel håll. Han är bra.
Idag har jag varit utan alkohol helt i 2 veckor! Det känns bra, suget har minskat. Det har varit en ful ovana som måste brytas. Man ska inte dricka för att man mår dåligt, de resulterar alltid i något negativt i slutändan.
Det har hänt mycket i mitt liv under dessa åren jag levt med honom, det kommer ta lång tid att hitta mig själv igen. Kommer ta tid innan jag kan släppa tankarna på honom och hans situation eftersom jag varit så himla medberoende. Brottas med skuldkänslor just nu fast jag inte borde. Jag flyttade när han hade det som sämst, inga vänner kvar utom två, problem med familjen, ingen ekonomi osv. Allt var på botten. Nu är han hemlös och jag känner en hemsk skuld.... MEN jag står ändå på mig, jag kämpar och ska ta mig framåt men att sluta bry mig bara sådär kommer aldrig att gå. Jag får bry mig men hålla avstånd och vara hård och stå på mig.
Jag vet att hans familj finns för honom. Det är bara han som ska trilskas och betee sig illa.
Så JAG borde inte känna någon skuld för han vill ju själv inte ha hjälp till förändring!
En dag i taget.
Stå stark!
/Michelle
Detta är berättelsen i kort, tar ofantligt lång tid att berätta allt. Men tror nog ni kommer förstå och hänga med ganska bra. Annars är frågan fri om ni undrar något.
Tillbakablick i hur mitt liv sett ut och raserats:
För snart ca 5 år sedan hade jag en mycket nära vän, jag var/är även fadder till hennes son som jag inte träffat på 4 år... På den tiden va jag lycklig, älskade livet, var alltid ute, umgicks mycket med vänninan och hennes son. Festade kanske lite mycket ibland men det hör ju till ungdomen. Och kul hade vi. Riktigt kul. Tyvärr gick de nog lite för långt, vi blev oförsiktiga, vänninan vaknade upp ganska snart men jag fortsatte och träffade tillslut min ex sambo... Jag var upp över öronen kär och även om vi alla visste att killen inte va den bästa så blev jag ändå uppmuntrad för man såg hur gla ja va... Och de va jag. Han hade fast jobb just då och en bra inkomst och höll på att leta hus sa han.
Den sommaren flög iväg, nya killen och vänninan o hennes son tog all min tid.
Sakta började saker förändras, de hände små incidenter hela tiden som jag bara skakade av mig. Tex godkände jag att killen rökte sin joint en gång inomhus "bara denna gången, till denna låten sa han" Och ja gick med på det. Hade jag vetat idag vad som skulle ske därefter så hade jag aldrig gett med mig. Sakta blev det en vana att röka inne när helst han kände för det. Snabbt hade han också flyttat in till mig utan att vi ens pratat om det. Helt plötsligt hade han sina saker där och började sakta ta över mitt liv. Han blev av med jobbet och till slut även sin a-kassa. Min lön gick till oss båda.
Allt på bara några månader.....
Kortfattat efter detta: förlorande min vännina och mitt fadderbarn. Just då en enorm stor förlust.
Drogerna eskalerade, gräs, piller och alkohol....
Bråken ökade och blev större och mer intensiva...
Alla otroheter
Poliser och husransakan och arresten...
Förhör och förvirring
Pengar och brott.
Misshandel
Rättegångar
Förlorade fler vänner, fler nära personer. Fler bråk med familjen, ofta bråk mellan mig och mor.
Till slut fanns bara han och hans vänner, mitt hem och mitt liv var nu någon annans. Jag levde någon annans liv medans mitt sakta försvann.
Hur detta kunde ske har jag ingen aning om. Jag som var en sådan stark positiv människa bröts sakta ner utan att riktigt märka det.
När sanningen började gå upp för mig var jag redan inne i smeten och såg ingen utväg, hade ingen ork, inga vänner så alkoholen blev min tröst för att orka med vardagen. Jag var deprimerad och allmänt bitter.
Jag skötte jobbet så gott jag kunde, men så fort ja kom hem tog jag mig en öl. Varje ledig tid jag hade blev ölen min räddning tyckte jag. Vardagen blev så mycket lättare och jag kunde slappna av.
Detta blev till slut en ond cirkel, och jag började märka att jag hade problem men jag kunde ändå inte lägga av. Behövde mina öl för att orka.
Min vändning blev när jag började umgås med killens kusiner som även varit mina vänner sen långt tillbaka. Vi hittade på saker, jag gick hem till dom ganska ofta och på något vis började jag göra mig fri redan där. Jag åkte med dom till lindesberg över en midsommar och fick smaka på hur livet va för mig innan. Jag njöt, jag kände mig vid liv.
Efter helgen var jag tillbaka i hans verklighet igen ganska så snabbt.
Strax därefter hände två incidenter som förändrade mycket för mig, fick mig att få upp ögonen lite mer och ta mig en större titt på hur mitt liv såg ut. Detta resulterade också i att kusinerna, mina vänner försvann, dom sa att dom fanns kvar men det gjorde dom aldrig riktigt. Jo den ena mer än den andra kanske men ändå inte på riktigt. Just då var jag enormt ensam.
Den sista incidenten fick mig att ta mitt beslut ganska snabbt.... Jag skulle flytta och det va tvunget att ske ganska snart. Jag var rädd, jag mådde fruktansvärt dåligt!
Började kolla lägenhet i stan, jag hade bestämt mig. Allt tog någon månad men jag fick min lägenhet och jag genomförde min flytt.
Var jag fick mina krafter ifrån vet jag inte riktigt. Spenderade dom sista månaderna innan flytten hos min mor och där träffade jag härliga människor. Nya vänner. Visserligen mest festarkompisar men jag hade kul, kände av en aning livsglädje som jag inte känt på väldigt länge. Jag fann den styrka jag behövde där! Och tack vare min mor som fanns där för mig!
Jag klarade det!
2,5 vecka har nu gått sen flytten, jag har lång väg att gå och fortfarande är det sjukt jobbigt, fortfarande kan jag må sjukt dåligt och hela världen känns upp och ner. Men jag är på väg i rätt riktning, det tar tid, det är jobbigt men det ska gå!
Går även nu i samtalsterapi på grund av mitt mående, vad jag fått gå igenom och för att kunna hitta tillbaka till mig själv igen. Samtidigt ta tag i mitt osunda drickande som jag gjort dagligen i över ett års tid... Även innan dess va det mycket alkohol, minst 3 dagar i veckan under 4 års tid..
Det känns bra att gå och prata med någon och personen jag går till är kanon bra. Han får mig se saker rätt när jag inte riktigt kan se dom, han styr mig rätt när tankarna går åt fel håll. Han är bra.
Idag har jag varit utan alkohol helt i 2 veckor! Det känns bra, suget har minskat. Det har varit en ful ovana som måste brytas. Man ska inte dricka för att man mår dåligt, de resulterar alltid i något negativt i slutändan.
Det har hänt mycket i mitt liv under dessa åren jag levt med honom, det kommer ta lång tid att hitta mig själv igen. Kommer ta tid innan jag kan släppa tankarna på honom och hans situation eftersom jag varit så himla medberoende. Brottas med skuldkänslor just nu fast jag inte borde. Jag flyttade när han hade det som sämst, inga vänner kvar utom två, problem med familjen, ingen ekonomi osv. Allt var på botten. Nu är han hemlös och jag känner en hemsk skuld.... MEN jag står ändå på mig, jag kämpar och ska ta mig framåt men att sluta bry mig bara sådär kommer aldrig att gå. Jag får bry mig men hålla avstånd och vara hård och stå på mig.
Jag vet att hans familj finns för honom. Det är bara han som ska trilskas och betee sig illa.
Så JAG borde inte känna någon skuld för han vill ju själv inte ha hjälp till förändring!
En dag i taget.
Stå stark!
/Michelle
