2017
Det har gått 4 långa år sedan jag var här senast.
Har läst igenom mina tidigare inlägg och jag blir nästan mörkrädd av raderna som skrivits här.
4 år är lång tid... Det har hänt otroligt mycket dessa åren framförallt med mig själv.
Jag var under hela 2013-2014 ganska knäckt och levde väll inte livet allt för vackert.
Jag minns inte riktigt när livet började vända men jag började till slut bli hel igen!
Tro det eller ej men idag är jag sambo och förlovad med en underbar och en aning knasig man. Han har två små töser också som vi har varannan vecka.
Detta hade inte jag själv trott för några år sedan.
Livet känns stabilt och tryggt och jag mår fantastiskt bra bortsett från denna konstanta trötthet som lätt uppstår av sådär galet många bollar i luften:P
Memories never dies, some makes you happy, some makes you stronger!
Har läst igenom mina tidigare inlägg och jag blir nästan mörkrädd av raderna som skrivits här.
4 år är lång tid... Det har hänt otroligt mycket dessa åren framförallt med mig själv.
Jag var under hela 2013-2014 ganska knäckt och levde väll inte livet allt för vackert.
Jag minns inte riktigt när livet började vända men jag började till slut bli hel igen!
Tro det eller ej men idag är jag sambo och förlovad med en underbar och en aning knasig man. Han har två små töser också som vi har varannan vecka.
Detta hade inte jag själv trott för några år sedan.
Livet känns stabilt och tryggt och jag mår fantastiskt bra bortsett från denna konstanta trötthet som lätt uppstår av sådär galet många bollar i luften:P
Memories never dies, some makes you happy, some makes you stronger!
2,5 år!
Så längesedan är det sen jag skrev.
2,5 år sedan jag lämnade min sambo.
2,5 år sen jag flyttade till stan.
Jisses vad tiden går fort.
Lämnade mitt osunda förhållande för att få tillbaka mitt liv igen, för att hitta tillbaka till mig själv.
Jag jobbar fortfarande med detta men har på ganska kort tid nu kommit väldigt långt med mig själv.
Efter min flytt bestod mitt liv av jobb och massa festande. Kämpade hysteriskt för att hålla mig ifrån exet. Det var en kamp som höll i sig i över ett år innan han till slut gav upp och lät mig vara ifred.
Iaf jag festade på, träffade vänner, och levde livet. Nån kille träffade man då och då men enbart flyktigt.
Gick även kort i ngn samtalsterapi som jag nämnde i förra inlägget. Det varade ett par veckor sen tyckte personen jag pratade med att jag var klar. Jag hade koll på läget enligt honom. Det gällde bara att stå på sig och ta rätt beslut. Ja det va ju lätt!
Festandet fortsatte och alkoholen blev bara mer och mer. Försökte lite halvhjärtat att låta bli men tyckte vardagen blev för jobbig med alla tankar.
Träffade en kille som jag gjorde ett försök att dejta ett tag, närmre 6 månader. Han gjorde sig hemmastadd hos mig väldigt snabbt...
Han var gammal narkoman och dessutom väldigt glad i alkohol. Så ytterligare ökade alkoholintaget.
Han var dessutom inget vidare trevlig när han drack, brydde mig väl inte om det i början men sen när hans aggressiva sidor tittade fram blev jag vaksam.
Han hamnade vid två tillfällen i ngn form av psykos/schitzofren liknande tillstånd och det var läskigt.
Mitt eget tillstånd och min psykiska hälsa började också förändras. Alkoholen gjorde mig inte längre lugn och glad, det hade börjat gå åt andra hållet.
Mitt uppvaknande kom här när jag märkte av mina egna förändringar.
Ringde och boka tid hos psykolog, efter två besök bröt jag med killen.
Det var inte vidare smärtsamt faktiskt. Mer en väldig befrielse.
Jag träffade psykologen varje vecka och det kändes bra fast allt var väldigt kämpigt. Det va dags att på riktigt förändra mitt liv.
Började få mer kontakt med en av mina grannar. Ist för alkohol sågs vi på en kopp kaffe och pratade i veckorna. På helgerna blev det klart lite festande.
Jag hade suget kvar!
Helt oväntat och inte alls planerat dök det upp en person i mitt liv som kom till att betyda väldigt mycket för mig.
Vi fick kontakt genom nätet, han skickade ett mail som jag först ignorerade. Jag var inte intresserad av något och ville inte ha ngn kontakt. Lite senare läste jag iaf igenom mailet igen och beslutade mig för att svara. Han hade trots allt lagt ner tid på att skriva ett ganska långt mail som dessutom var både trevligt och intressant. Han visste inte vad han sökte mer än någon som gav han lite glädje. Och det kändes helt okej för mig.
Hans mail och mitt svar resulterade i väldigt många fler:)
Vi pratade/skrev konstant till varandra och kunde inte slita oss.
Han förgyllde verkligen mina dagar med enorm glädje. Han sätt att skriva och va mot mig är något av det finaste. Han fick mig att känna mig speciell:)
Vi bestämde ganska snart för att ses faktiskt, det kändes rätt och vi ville veta om det var så irl också.
Jag bjöd hem honom, eller snarare hem till min granne på fest. Ja jag drack fortfarande en del här.
Vi sågs iaf och det kändes rätt för oss båda direkt.
Vi hade innan pratat om hur tågen gick ifall det inte skulle kännas bra.
Det blev inget tåg, han stannade hos mig den natten:)
Lyckan va gjord! Helt otroligt hur ngt kan kännas så rätt, så bra! Samtidigt som det skrämde skiten ur mig. Jag var inte beredd på vad jag kände och allt jag skulle komma att känna!
Vi fortsatte ha kontakt från morgon till kväll. Konstant! Vi sågs ganska snart igen och så fortsatte det. Ena helgen hos mig, andra hos honom.
Och vi var lyckliga, vi var sådär löjligt kära:)
En mer passionerad, fin och underbar man har jag aldrig träffat!
Han var perfekt på alla vis. Han är perfekt på alla vis!
Vi utvecklade från början en stor öppenhet och kunde prata om allt, den utvecklades och vi kom djupare varann in på livet.
Ibland trodde jag det var en dröm, kunde verkligen jag vara såhär galet lycklig och må såhär bra!
Det kunde jag:)
Dessutom gick det väldigt bra för mig för övrigt, fortsatta samtal med psykologen och alkoholen blev mindre för att till slut i stort sett försvinna helt.
Suget försvann. Jag hade inte längre behov av att dricka.
Ett glas vin med grannen nån kväll men det stannade där.
Lycklig var jag för att jag klarat det och mina prover jag lämnade var fullt normala:)
Jag hade lyckats bli kvitt alkoholsuget och jag hade världens finaste man i mitt liv. Just då kunde det inte blivit bättre.
Jag var lycklig!
Kan på riktigt inte minnas när jag senast va det. Det är väldigt många år sen.
Livet förändras hastigt! Mer om det i nästa inlägg då det är något pågående just nu och jag är inte klar över hela situationen ännu!
2,5 år sedan jag lämnade min sambo.
2,5 år sen jag flyttade till stan.
Jisses vad tiden går fort.
Lämnade mitt osunda förhållande för att få tillbaka mitt liv igen, för att hitta tillbaka till mig själv.
Jag jobbar fortfarande med detta men har på ganska kort tid nu kommit väldigt långt med mig själv.
Efter min flytt bestod mitt liv av jobb och massa festande. Kämpade hysteriskt för att hålla mig ifrån exet. Det var en kamp som höll i sig i över ett år innan han till slut gav upp och lät mig vara ifred.
Iaf jag festade på, träffade vänner, och levde livet. Nån kille träffade man då och då men enbart flyktigt.
Gick även kort i ngn samtalsterapi som jag nämnde i förra inlägget. Det varade ett par veckor sen tyckte personen jag pratade med att jag var klar. Jag hade koll på läget enligt honom. Det gällde bara att stå på sig och ta rätt beslut. Ja det va ju lätt!
Festandet fortsatte och alkoholen blev bara mer och mer. Försökte lite halvhjärtat att låta bli men tyckte vardagen blev för jobbig med alla tankar.
Träffade en kille som jag gjorde ett försök att dejta ett tag, närmre 6 månader. Han gjorde sig hemmastadd hos mig väldigt snabbt...
Han var gammal narkoman och dessutom väldigt glad i alkohol. Så ytterligare ökade alkoholintaget.
Han var dessutom inget vidare trevlig när han drack, brydde mig väl inte om det i början men sen när hans aggressiva sidor tittade fram blev jag vaksam.
Han hamnade vid två tillfällen i ngn form av psykos/schitzofren liknande tillstånd och det var läskigt.
Mitt eget tillstånd och min psykiska hälsa började också förändras. Alkoholen gjorde mig inte längre lugn och glad, det hade börjat gå åt andra hållet.
Mitt uppvaknande kom här när jag märkte av mina egna förändringar.
Ringde och boka tid hos psykolog, efter två besök bröt jag med killen.
Det var inte vidare smärtsamt faktiskt. Mer en väldig befrielse.
Jag träffade psykologen varje vecka och det kändes bra fast allt var väldigt kämpigt. Det va dags att på riktigt förändra mitt liv.
Började få mer kontakt med en av mina grannar. Ist för alkohol sågs vi på en kopp kaffe och pratade i veckorna. På helgerna blev det klart lite festande.
Jag hade suget kvar!
Helt oväntat och inte alls planerat dök det upp en person i mitt liv som kom till att betyda väldigt mycket för mig.
Vi fick kontakt genom nätet, han skickade ett mail som jag först ignorerade. Jag var inte intresserad av något och ville inte ha ngn kontakt. Lite senare läste jag iaf igenom mailet igen och beslutade mig för att svara. Han hade trots allt lagt ner tid på att skriva ett ganska långt mail som dessutom var både trevligt och intressant. Han visste inte vad han sökte mer än någon som gav han lite glädje. Och det kändes helt okej för mig.
Hans mail och mitt svar resulterade i väldigt många fler:)
Vi pratade/skrev konstant till varandra och kunde inte slita oss.
Han förgyllde verkligen mina dagar med enorm glädje. Han sätt att skriva och va mot mig är något av det finaste. Han fick mig att känna mig speciell:)
Vi bestämde ganska snart för att ses faktiskt, det kändes rätt och vi ville veta om det var så irl också.
Jag bjöd hem honom, eller snarare hem till min granne på fest. Ja jag drack fortfarande en del här.
Vi sågs iaf och det kändes rätt för oss båda direkt.
Vi hade innan pratat om hur tågen gick ifall det inte skulle kännas bra.
Det blev inget tåg, han stannade hos mig den natten:)
Lyckan va gjord! Helt otroligt hur ngt kan kännas så rätt, så bra! Samtidigt som det skrämde skiten ur mig. Jag var inte beredd på vad jag kände och allt jag skulle komma att känna!
Vi fortsatte ha kontakt från morgon till kväll. Konstant! Vi sågs ganska snart igen och så fortsatte det. Ena helgen hos mig, andra hos honom.
Och vi var lyckliga, vi var sådär löjligt kära:)
En mer passionerad, fin och underbar man har jag aldrig träffat!
Han var perfekt på alla vis. Han är perfekt på alla vis!
Vi utvecklade från början en stor öppenhet och kunde prata om allt, den utvecklades och vi kom djupare varann in på livet.
Ibland trodde jag det var en dröm, kunde verkligen jag vara såhär galet lycklig och må såhär bra!
Det kunde jag:)
Dessutom gick det väldigt bra för mig för övrigt, fortsatta samtal med psykologen och alkoholen blev mindre för att till slut i stort sett försvinna helt.
Suget försvann. Jag hade inte längre behov av att dricka.
Ett glas vin med grannen nån kväll men det stannade där.
Lycklig var jag för att jag klarat det och mina prover jag lämnade var fullt normala:)
Jag hade lyckats bli kvitt alkoholsuget och jag hade världens finaste man i mitt liv. Just då kunde det inte blivit bättre.
Jag var lycklig!
Kan på riktigt inte minnas när jag senast va det. Det är väldigt många år sen.
Livet förändras hastigt! Mer om det i nästa inlägg då det är något pågående just nu och jag är inte klar över hela situationen ännu!
Vägen tillbaka
Nu är jag tillbaka igen!
vägen tillbaka till mitt liv efter jag lyckades lämna min missbrukande sambo. Kommer att skriva när jag känner för det, när jag behöver det eller om jag bara vill dela med mig av något, av vad som helst.
Detta är berättelsen i kort, tar ofantligt lång tid att berätta allt. Men tror nog ni kommer förstå och hänga med ganska bra. Annars är frågan fri om ni undrar något.
Tillbakablick i hur mitt liv sett ut och raserats:
För snart ca 5 år sedan hade jag en mycket nära vän, jag var/är även fadder till hennes son som jag inte träffat på 4 år... På den tiden va jag lycklig, älskade livet, var alltid ute, umgicks mycket med vänninan och hennes son. Festade kanske lite mycket ibland men det hör ju till ungdomen. Och kul hade vi. Riktigt kul. Tyvärr gick de nog lite för långt, vi blev oförsiktiga, vänninan vaknade upp ganska snart men jag fortsatte och träffade tillslut min ex sambo... Jag var upp över öronen kär och även om vi alla visste att killen inte va den bästa så blev jag ändå uppmuntrad för man såg hur gla ja va... Och de va jag. Han hade fast jobb just då och en bra inkomst och höll på att leta hus sa han.
Den sommaren flög iväg, nya killen och vänninan o hennes son tog all min tid.
Sakta började saker förändras, de hände små incidenter hela tiden som jag bara skakade av mig. Tex godkände jag att killen rökte sin joint en gång inomhus "bara denna gången, till denna låten sa han" Och ja gick med på det. Hade jag vetat idag vad som skulle ske därefter så hade jag aldrig gett med mig. Sakta blev det en vana att röka inne när helst han kände för det. Snabbt hade han också flyttat in till mig utan att vi ens pratat om det. Helt plötsligt hade han sina saker där och började sakta ta över mitt liv. Han blev av med jobbet och till slut även sin a-kassa. Min lön gick till oss båda.
Allt på bara några månader.....
Kortfattat efter detta: förlorande min vännina och mitt fadderbarn. Just då en enorm stor förlust.
Drogerna eskalerade, gräs, piller och alkohol....
Bråken ökade och blev större och mer intensiva...
Alla otroheter
Poliser och husransakan och arresten...
Förhör och förvirring
Pengar och brott.
Misshandel
Rättegångar
Förlorade fler vänner, fler nära personer. Fler bråk med familjen, ofta bråk mellan mig och mor.
Till slut fanns bara han och hans vänner, mitt hem och mitt liv var nu någon annans. Jag levde någon annans liv medans mitt sakta försvann.
Hur detta kunde ske har jag ingen aning om. Jag som var en sådan stark positiv människa bröts sakta ner utan att riktigt märka det.
När sanningen började gå upp för mig var jag redan inne i smeten och såg ingen utväg, hade ingen ork, inga vänner så alkoholen blev min tröst för att orka med vardagen. Jag var deprimerad och allmänt bitter.
Jag skötte jobbet så gott jag kunde, men så fort ja kom hem tog jag mig en öl. Varje ledig tid jag hade blev ölen min räddning tyckte jag. Vardagen blev så mycket lättare och jag kunde slappna av.
Detta blev till slut en ond cirkel, och jag började märka att jag hade problem men jag kunde ändå inte lägga av. Behövde mina öl för att orka.
Min vändning blev när jag började umgås med killens kusiner som även varit mina vänner sen långt tillbaka. Vi hittade på saker, jag gick hem till dom ganska ofta och på något vis började jag göra mig fri redan där. Jag åkte med dom till lindesberg över en midsommar och fick smaka på hur livet va för mig innan. Jag njöt, jag kände mig vid liv.
Efter helgen var jag tillbaka i hans verklighet igen ganska så snabbt.
Strax därefter hände två incidenter som förändrade mycket för mig, fick mig att få upp ögonen lite mer och ta mig en större titt på hur mitt liv såg ut. Detta resulterade också i att kusinerna, mina vänner försvann, dom sa att dom fanns kvar men det gjorde dom aldrig riktigt. Jo den ena mer än den andra kanske men ändå inte på riktigt. Just då var jag enormt ensam.
Den sista incidenten fick mig att ta mitt beslut ganska snabbt.... Jag skulle flytta och det va tvunget att ske ganska snart. Jag var rädd, jag mådde fruktansvärt dåligt!
Började kolla lägenhet i stan, jag hade bestämt mig. Allt tog någon månad men jag fick min lägenhet och jag genomförde min flytt.
Var jag fick mina krafter ifrån vet jag inte riktigt. Spenderade dom sista månaderna innan flytten hos min mor och där träffade jag härliga människor. Nya vänner. Visserligen mest festarkompisar men jag hade kul, kände av en aning livsglädje som jag inte känt på väldigt länge. Jag fann den styrka jag behövde där! Och tack vare min mor som fanns där för mig!
Jag klarade det!
2,5 vecka har nu gått sen flytten, jag har lång väg att gå och fortfarande är det sjukt jobbigt, fortfarande kan jag må sjukt dåligt och hela världen känns upp och ner. Men jag är på väg i rätt riktning, det tar tid, det är jobbigt men det ska gå!
Går även nu i samtalsterapi på grund av mitt mående, vad jag fått gå igenom och för att kunna hitta tillbaka till mig själv igen. Samtidigt ta tag i mitt osunda drickande som jag gjort dagligen i över ett års tid... Även innan dess va det mycket alkohol, minst 3 dagar i veckan under 4 års tid..
Det känns bra att gå och prata med någon och personen jag går till är kanon bra. Han får mig se saker rätt när jag inte riktigt kan se dom, han styr mig rätt när tankarna går åt fel håll. Han är bra.
Idag har jag varit utan alkohol helt i 2 veckor! Det känns bra, suget har minskat. Det har varit en ful ovana som måste brytas. Man ska inte dricka för att man mår dåligt, de resulterar alltid i något negativt i slutändan.
Det har hänt mycket i mitt liv under dessa åren jag levt med honom, det kommer ta lång tid att hitta mig själv igen. Kommer ta tid innan jag kan släppa tankarna på honom och hans situation eftersom jag varit så himla medberoende. Brottas med skuldkänslor just nu fast jag inte borde. Jag flyttade när han hade det som sämst, inga vänner kvar utom två, problem med familjen, ingen ekonomi osv. Allt var på botten. Nu är han hemlös och jag känner en hemsk skuld.... MEN jag står ändå på mig, jag kämpar och ska ta mig framåt men att sluta bry mig bara sådär kommer aldrig att gå. Jag får bry mig men hålla avstånd och vara hård och stå på mig.
Jag vet att hans familj finns för honom. Det är bara han som ska trilskas och betee sig illa.
Så JAG borde inte känna någon skuld för han vill ju själv inte ha hjälp till förändring!
En dag i taget.
Stå stark!
/Michelle
Detta är berättelsen i kort, tar ofantligt lång tid att berätta allt. Men tror nog ni kommer förstå och hänga med ganska bra. Annars är frågan fri om ni undrar något.
Tillbakablick i hur mitt liv sett ut och raserats:
För snart ca 5 år sedan hade jag en mycket nära vän, jag var/är även fadder till hennes son som jag inte träffat på 4 år... På den tiden va jag lycklig, älskade livet, var alltid ute, umgicks mycket med vänninan och hennes son. Festade kanske lite mycket ibland men det hör ju till ungdomen. Och kul hade vi. Riktigt kul. Tyvärr gick de nog lite för långt, vi blev oförsiktiga, vänninan vaknade upp ganska snart men jag fortsatte och träffade tillslut min ex sambo... Jag var upp över öronen kär och även om vi alla visste att killen inte va den bästa så blev jag ändå uppmuntrad för man såg hur gla ja va... Och de va jag. Han hade fast jobb just då och en bra inkomst och höll på att leta hus sa han.
Den sommaren flög iväg, nya killen och vänninan o hennes son tog all min tid.
Sakta började saker förändras, de hände små incidenter hela tiden som jag bara skakade av mig. Tex godkände jag att killen rökte sin joint en gång inomhus "bara denna gången, till denna låten sa han" Och ja gick med på det. Hade jag vetat idag vad som skulle ske därefter så hade jag aldrig gett med mig. Sakta blev det en vana att röka inne när helst han kände för det. Snabbt hade han också flyttat in till mig utan att vi ens pratat om det. Helt plötsligt hade han sina saker där och började sakta ta över mitt liv. Han blev av med jobbet och till slut även sin a-kassa. Min lön gick till oss båda.
Allt på bara några månader.....
Kortfattat efter detta: förlorande min vännina och mitt fadderbarn. Just då en enorm stor förlust.
Drogerna eskalerade, gräs, piller och alkohol....
Bråken ökade och blev större och mer intensiva...
Alla otroheter
Poliser och husransakan och arresten...
Förhör och förvirring
Pengar och brott.
Misshandel
Rättegångar
Förlorade fler vänner, fler nära personer. Fler bråk med familjen, ofta bråk mellan mig och mor.
Till slut fanns bara han och hans vänner, mitt hem och mitt liv var nu någon annans. Jag levde någon annans liv medans mitt sakta försvann.
Hur detta kunde ske har jag ingen aning om. Jag som var en sådan stark positiv människa bröts sakta ner utan att riktigt märka det.
När sanningen började gå upp för mig var jag redan inne i smeten och såg ingen utväg, hade ingen ork, inga vänner så alkoholen blev min tröst för att orka med vardagen. Jag var deprimerad och allmänt bitter.
Jag skötte jobbet så gott jag kunde, men så fort ja kom hem tog jag mig en öl. Varje ledig tid jag hade blev ölen min räddning tyckte jag. Vardagen blev så mycket lättare och jag kunde slappna av.
Detta blev till slut en ond cirkel, och jag började märka att jag hade problem men jag kunde ändå inte lägga av. Behövde mina öl för att orka.
Min vändning blev när jag började umgås med killens kusiner som även varit mina vänner sen långt tillbaka. Vi hittade på saker, jag gick hem till dom ganska ofta och på något vis började jag göra mig fri redan där. Jag åkte med dom till lindesberg över en midsommar och fick smaka på hur livet va för mig innan. Jag njöt, jag kände mig vid liv.
Efter helgen var jag tillbaka i hans verklighet igen ganska så snabbt.
Strax därefter hände två incidenter som förändrade mycket för mig, fick mig att få upp ögonen lite mer och ta mig en större titt på hur mitt liv såg ut. Detta resulterade också i att kusinerna, mina vänner försvann, dom sa att dom fanns kvar men det gjorde dom aldrig riktigt. Jo den ena mer än den andra kanske men ändå inte på riktigt. Just då var jag enormt ensam.
Den sista incidenten fick mig att ta mitt beslut ganska snabbt.... Jag skulle flytta och det va tvunget att ske ganska snart. Jag var rädd, jag mådde fruktansvärt dåligt!
Började kolla lägenhet i stan, jag hade bestämt mig. Allt tog någon månad men jag fick min lägenhet och jag genomförde min flytt.
Var jag fick mina krafter ifrån vet jag inte riktigt. Spenderade dom sista månaderna innan flytten hos min mor och där träffade jag härliga människor. Nya vänner. Visserligen mest festarkompisar men jag hade kul, kände av en aning livsglädje som jag inte känt på väldigt länge. Jag fann den styrka jag behövde där! Och tack vare min mor som fanns där för mig!
Jag klarade det!
2,5 vecka har nu gått sen flytten, jag har lång väg att gå och fortfarande är det sjukt jobbigt, fortfarande kan jag må sjukt dåligt och hela världen känns upp och ner. Men jag är på väg i rätt riktning, det tar tid, det är jobbigt men det ska gå!
Går även nu i samtalsterapi på grund av mitt mående, vad jag fått gå igenom och för att kunna hitta tillbaka till mig själv igen. Samtidigt ta tag i mitt osunda drickande som jag gjort dagligen i över ett års tid... Även innan dess va det mycket alkohol, minst 3 dagar i veckan under 4 års tid..
Det känns bra att gå och prata med någon och personen jag går till är kanon bra. Han får mig se saker rätt när jag inte riktigt kan se dom, han styr mig rätt när tankarna går åt fel håll. Han är bra.
Idag har jag varit utan alkohol helt i 2 veckor! Det känns bra, suget har minskat. Det har varit en ful ovana som måste brytas. Man ska inte dricka för att man mår dåligt, de resulterar alltid i något negativt i slutändan.
Det har hänt mycket i mitt liv under dessa åren jag levt med honom, det kommer ta lång tid att hitta mig själv igen. Kommer ta tid innan jag kan släppa tankarna på honom och hans situation eftersom jag varit så himla medberoende. Brottas med skuldkänslor just nu fast jag inte borde. Jag flyttade när han hade det som sämst, inga vänner kvar utom två, problem med familjen, ingen ekonomi osv. Allt var på botten. Nu är han hemlös och jag känner en hemsk skuld.... MEN jag står ändå på mig, jag kämpar och ska ta mig framåt men att sluta bry mig bara sådär kommer aldrig att gå. Jag får bry mig men hålla avstånd och vara hård och stå på mig.
Jag vet att hans familj finns för honom. Det är bara han som ska trilskas och betee sig illa.
Så JAG borde inte känna någon skuld för han vill ju själv inte ha hjälp till förändring!
En dag i taget.
Stå stark!
/Michelle
Måndag
Hade en dålig dag igår. Många tankar och fruktansvärt deprimerad.
Jag vet att något måste göras för att jag ska få ordning på mitt liv, på mig själv.
Jag måste hitta tillbaka till den personen jag var, är!
Jag trivs inte alls med mig själv just nu.
Jag älskar människan jag lever med, men om det gör mig till någon annan, någon jag inte tycker om.
Är det då värt det?
Hur ska vi kunna få ett fungerande liv om jag inte ens vet vem jag är längre, vad jag tycker om, vad jag värdesätter i livet, vad jag vill göra, mina mål.
Jag har en längtan, jag har en dröm. Den är inte helt utsuddad men jag måste agera snart!
Jag vet att något måste göras för att jag ska få ordning på mitt liv, på mig själv.
Jag måste hitta tillbaka till den personen jag var, är!
Jag trivs inte alls med mig själv just nu.
Jag älskar människan jag lever med, men om det gör mig till någon annan, någon jag inte tycker om.
Är det då värt det?
Hur ska vi kunna få ett fungerande liv om jag inte ens vet vem jag är längre, vad jag tycker om, vad jag värdesätter i livet, vad jag vill göra, mina mål.
Jag har en längtan, jag har en dröm. Den är inte helt utsuddad men jag måste agera snart!
Ge mig styrka!
Nu sitter jag här igen, ensam. Tankarna snurrar.
Ännu en kväll går åt till skit, liksom kvällen innan.
Vi skulle umgåtts med familjen men jag blev dumpad ensam där....
För varje dag som går känner jag att jag inte vill mer. Att jag inte orkar mer.
Samtidigt skrämmer mig tanken på att vara ensam, utan någon alls.
MEN samtidigt är detta ett liv jag inte vill leva. Jag lever någon annans liv nu och inte mitt eget.
Jag blir bara överkörd hela tiden, inget respekteras eller tas hänsyn till.
Helt plötsligt bara dyker någon upp och stannar liksom kvar. Aldrig får jag veta något.
Detta var mitt hem en gång men nu har det blivit övertaget av han. Jag är inneboende och främmande i mitt eget hem!
Många skulle säga sluta gnälla och gör något åt det ist. Ha ha ha om ni bara visste vad jag försökt.
Ska det hända något är det nog fan jag som får flytta från mitt eget hem, finns ingen annan lösning!
Jag har till och med börjat undra vad han egentligen känner för mig. Han gör så mycket elaka saker och bryr sig i stort sett aldrig om mig. Han sätter sig själv i främst i alla lägen, gör saker som gynnar honom. Kan aldrig säga nej till kompisarna. Men mig kan han kasta bort och skita i.
Jag känner mig så oälskad och värdelös.
Har aldrig kännt mig så dålig i ett förhållande tidigare. Det hade till och med varit bättre att få stryk då och då ist för allt annat skit.
Julafton om två dagar också, ska bli underbart att åka hem till mor och syster.
Sen tillbaka "hem" på julaftonskväll, har svårt att se fram emot det, svårt att fira när det känns som att vi inte har någon framtid ihop.
Vad finns det då att bygga på.
Han lever i sin verklighet, sitt liv, jag VILL leva mitt annorlunda än hans. Dom matchar inte!
Längesen jag va här!
Oj det är mycket som har hänt sen sist jag skrev...
Till att börja med har jag fått JOBB, fast anställning och heltid dessutom:)
Härligt, synd bara att jag inte riktigt trivs ännu, kan vara för att allt är så nytt och tar ett tag att komma in i...
Går på halvtid ungefär nu fram tills februari då min heltid börjar.
Så himla skönt att slippa tänka på det ekonomiska....
Hur ser nu mitt liv ut?
Ja åt helvete om jag skulle få säga det själv!
Och vad jag än försöker göra så fungerar det inte!
Har försökt att få kontrollen tillbaka, få tillbaka MITT jävla liv. Men det har visat sig vara väldigt svårt.
Jag trodde jag klarade allt, att jag kunde ta mig igenom allt själv,
Jag har inte slutat att försöka, och efter varje gång känns det som jag kommer närmre att lyckas..
Jag ska lyckas....
Mitt liv just nu är svårt... Jag klarar mig utan några större problem men ibland känns det som att man bara vill försvinna, bli inlåst och slippa allt.
Men nej jag ska fixa detta. Jag har själv satt mig i situationen och jag ska själv ta mig ur det.
Det börjar gå åt rätt håll iaf. Jag har ju fått jobb, jag jobbar väldigt mycket och det känns bra, klart jobbigt ibland men bra ändå.
Jag är på väg någonstans...
Är bara en tidsfråga......
Snart, snart, snart
Det finns ingen annan människa som gjort mig så illa som du...........Det finns ingen som jag varit mer osäker på.........Rädd för!!!
Den där rädslan måste övervinnas...
Det kommer sluta med att jag blir halvt....... innan jag lyckas, men jag ska bli fri!
Otroligt nog älskar jag dig trots allt du gjort och förmodligen kommer att göra men jag känner att mitt liv och min framtid är viktigare än att bara slösas bort på ingenting. För som det är, finns ingenting!
Till att börja med har jag fått JOBB, fast anställning och heltid dessutom:)
Härligt, synd bara att jag inte riktigt trivs ännu, kan vara för att allt är så nytt och tar ett tag att komma in i...
Går på halvtid ungefär nu fram tills februari då min heltid börjar.
Så himla skönt att slippa tänka på det ekonomiska....
Hur ser nu mitt liv ut?
Ja åt helvete om jag skulle få säga det själv!
Och vad jag än försöker göra så fungerar det inte!
Har försökt att få kontrollen tillbaka, få tillbaka MITT jävla liv. Men det har visat sig vara väldigt svårt.
Jag trodde jag klarade allt, att jag kunde ta mig igenom allt själv,
Jag har inte slutat att försöka, och efter varje gång känns det som jag kommer närmre att lyckas..
Jag ska lyckas....
Mitt liv just nu är svårt... Jag klarar mig utan några större problem men ibland känns det som att man bara vill försvinna, bli inlåst och slippa allt.
Men nej jag ska fixa detta. Jag har själv satt mig i situationen och jag ska själv ta mig ur det.
Det börjar gå åt rätt håll iaf. Jag har ju fått jobb, jag jobbar väldigt mycket och det känns bra, klart jobbigt ibland men bra ändå.
Jag är på väg någonstans...
Är bara en tidsfråga......
Snart, snart, snart
Det finns ingen annan människa som gjort mig så illa som du...........Det finns ingen som jag varit mer osäker på.........Rädd för!!!
Den där rädslan måste övervinnas...
Det kommer sluta med att jag blir halvt....... innan jag lyckas, men jag ska bli fri!
Otroligt nog älskar jag dig trots allt du gjort och förmodligen kommer att göra men jag känner att mitt liv och min framtid är viktigare än att bara slösas bort på ingenting. För som det är, finns ingenting!
Är på jobbet....
Gick igenom mina tidigare inlägg här och upptäckte att det mesta handlar om honom!
Handlar mitt liv och mina tankar verkligen bara om han!
Det kan inte stämma. Var har jag då tagit vägen?
Var finns mitt liv?
Någon gång vänder det väl.....
På måndag ska jag på arbetsintervju. Hoppas verkligen att det kommer gå bra.
hade behövt ett jobb nu, klarar mig inte på att bara jobba timmar lite då och då.
Nej inte tid att sitta här riktigt just nu. Pratar med A och ska återgå till det:)
/M
Handlar mitt liv och mina tankar verkligen bara om han!
Det kan inte stämma. Var har jag då tagit vägen?
Var finns mitt liv?
Någon gång vänder det väl.....
På måndag ska jag på arbetsintervju. Hoppas verkligen att det kommer gå bra.
hade behövt ett jobb nu, klarar mig inte på att bara jobba timmar lite då och då.
Nej inte tid att sitta här riktigt just nu. Pratar med A och ska återgå till det:)
/M
Jag är inte ensam
Alltid får jag höra att jag är dum, korkad osv som stannar kvar. Att jag aldrig kan vakna och få upp ögonen och se vad som händer, att jag förstör mitt eget liv, att det aldrig kommer att bli bra.
Jag vet redan allt det där, jag är mer medveten om saker och ting än ni tror.
Men jag kan inte låta bli att hoppas.
Ja må vara dum, men jag älskar!
Dagligen läser jag en annan människas tankar om sitt liv och på nått vis känns det bra att veta att jag faktiskt inte är ensam om att ha det såhär, att känna och tänka som jag gör.
Man blir på nått vis osäker på sig själv när man har levt såhär en tid.
Jag har svårt att formulera mig i text vad jag känner och hur jag mår. Det finns så mycket tankar som rör sig i huvet och det går bara inte att förklara.
Just nu har jag en period där jag bara inte orkar tjata, ställa krav och tänka en massa.
Jag har låst mig för stunden, funnit mig i hur det är just för stunden.
Det är farligt, jag vet.
Men jag har ingen ork kvar just nu.
Jag låter helt enkelt saker och ting vara som det är och försöker sköta mitt eget liv så gott det går.
Någon dag, ganska snart vet jag att jag måste ta tag i saker och ting och dra igång en diskussion.
Måste få ordning på livet.
Jag vill ju egentligen inte leva i denna osäkerhet och ovissa framtid.
Jag älskar och jag älskar mycket.
Men jag är så trött, så orkeslös!
Hade det inte varit för drogerna och vad det gör med min älskade sambo så hade jag snart varit ....
Livet tog sig en rejäl vändning, rakt ner i den mörkaste hålan du kan tänka dig!
Ett val jag vet var rätt men som kommer att gnaga i mig för all evighet!
Jag vet redan allt det där, jag är mer medveten om saker och ting än ni tror.
Men jag kan inte låta bli att hoppas.
Ja må vara dum, men jag älskar!
Dagligen läser jag en annan människas tankar om sitt liv och på nått vis känns det bra att veta att jag faktiskt inte är ensam om att ha det såhär, att känna och tänka som jag gör.
Man blir på nått vis osäker på sig själv när man har levt såhär en tid.
Jag har svårt att formulera mig i text vad jag känner och hur jag mår. Det finns så mycket tankar som rör sig i huvet och det går bara inte att förklara.
Just nu har jag en period där jag bara inte orkar tjata, ställa krav och tänka en massa.
Jag har låst mig för stunden, funnit mig i hur det är just för stunden.
Det är farligt, jag vet.
Men jag har ingen ork kvar just nu.
Jag låter helt enkelt saker och ting vara som det är och försöker sköta mitt eget liv så gott det går.
Någon dag, ganska snart vet jag att jag måste ta tag i saker och ting och dra igång en diskussion.
Måste få ordning på livet.
Jag vill ju egentligen inte leva i denna osäkerhet och ovissa framtid.
Jag älskar och jag älskar mycket.
Men jag är så trött, så orkeslös!
Hade det inte varit för drogerna och vad det gör med min älskade sambo så hade jag snart varit ....
Livet tog sig en rejäl vändning, rakt ner i den mörkaste hålan du kan tänka dig!
Ett val jag vet var rätt men som kommer att gnaga i mig för all evighet!
Mår inte bra längre.
Det känns som att varje dag är en kamp.
Jag vet inte var jag har mig själv, ännu mindre var jag har andra.
Jag är inte intresserad av någonting, vill inte göra nått, tycker allt är jobbigt och tråkigt.
Skulle kunna spy på mig själv. Hur fan har jag kunnat bli såhär?
Hur har jag kunnat låta mig själv gå ner mig så lågt ännu en gång.
Jag gör mitt bästa för att ingen ska förstå eller märka hur illa det faktiskt är ibland.
Vill inte att någon ska veta. Visst kan jag tala om att jag mår dåligt men inte mer.
Bara någon dag sen va jag på väg att ringa och be om att bli inlagd altså.
Orkar inte med mig själv längre, inte heller den situation jag är i.
Jag brukar inte tvivla på mig själv men i detta fallet känns det som någon annan har övertaget!
Jag bara faller...
Inte nog med att man har det jobbigt med sig själv så har ens älskade det tufft på sitt vis och det drar också ner en.
Kan inte finna stöd och kan inte ge stöd som inte finns.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
Ska jobba inatt, går av sju på morgonen och sen ska jag jobba igen halv 4. Känns som det kommer bli lite halv jobbigt men de ger pengar. Måste tänka så annars vet i fan hur man hade orkat ta sig till jobbet ens.
Inte ens det är kul längre och jag som älskade mitt jobb innan:( Känns mest som en pina och man måste vara glad och trevlig hela tiden. Lite svårt när hela kroppen skriker nått annat.
På lördag blir det utgång med Sabina. Hon fyller 18 på söndag så vi ska till puben en runda efter 12 tiden:)
Hoppas så att det kommer bli skoj.
Känner inte alls för det nu men jag känner ju inte för att göra någonting alls så det är inte konstigt.
Men måste sparka ut mig själv lite. Vet att det är roligt bara jag väl kommer ut. Och som sagt är det en kompis som fyller år så det är klart man vill fira det:)
Sen jobb på söndag igen:( Usch för att vara bakfull o jobba men men.
Jag vet inte var jag har mig själv, ännu mindre var jag har andra.
Jag är inte intresserad av någonting, vill inte göra nått, tycker allt är jobbigt och tråkigt.
Skulle kunna spy på mig själv. Hur fan har jag kunnat bli såhär?
Hur har jag kunnat låta mig själv gå ner mig så lågt ännu en gång.
Jag gör mitt bästa för att ingen ska förstå eller märka hur illa det faktiskt är ibland.
Vill inte att någon ska veta. Visst kan jag tala om att jag mår dåligt men inte mer.
Bara någon dag sen va jag på väg att ringa och be om att bli inlagd altså.
Orkar inte med mig själv längre, inte heller den situation jag är i.
Jag brukar inte tvivla på mig själv men i detta fallet känns det som någon annan har övertaget!
Jag bara faller...
Inte nog med att man har det jobbigt med sig själv så har ens älskade det tufft på sitt vis och det drar också ner en.
Kan inte finna stöd och kan inte ge stöd som inte finns.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
Ska jobba inatt, går av sju på morgonen och sen ska jag jobba igen halv 4. Känns som det kommer bli lite halv jobbigt men de ger pengar. Måste tänka så annars vet i fan hur man hade orkat ta sig till jobbet ens.
Inte ens det är kul längre och jag som älskade mitt jobb innan:( Känns mest som en pina och man måste vara glad och trevlig hela tiden. Lite svårt när hela kroppen skriker nått annat.
På lördag blir det utgång med Sabina. Hon fyller 18 på söndag så vi ska till puben en runda efter 12 tiden:)
Hoppas så att det kommer bli skoj.
Känner inte alls för det nu men jag känner ju inte för att göra någonting alls så det är inte konstigt.
Men måste sparka ut mig själv lite. Vet att det är roligt bara jag väl kommer ut. Och som sagt är det en kompis som fyller år så det är klart man vill fira det:)
Sen jobb på söndag igen:( Usch för att vara bakfull o jobba men men.
Ledsen.............
Fan vad jag blir lessen altså..........
Här går jag och hoppas hela jävla tiden men till vilken jävla nytta.
Han vill ju för fan inte ens vara med mig, knappt i närheten av mig.
Allt annat är tydligen så himla mycket viktigare.
Fan.........
Känner mig så förbannat värdelös.
Har aldrig haft någon som varit så ointresserad som han är.
När han väl är hemma så är det så besvärligt.
När vi väl ska göra nått, så kommer nått annat upp ist som är mycket mer intressant.
Och om vi skulle göra nått eller han skulle stanna hemma så känns det inte bra för innerst inne önskar han nog att han var någon annanstans och att han kunde göra annat.
Känns så jävla fel alltihop!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Har aldrig kännt mig såhär ensam innan. Inte ens när jag faktiskt verkligen är ensam!!!!!!!
Här går jag och hoppas hela jävla tiden men till vilken jävla nytta.
Han vill ju för fan inte ens vara med mig, knappt i närheten av mig.
Allt annat är tydligen så himla mycket viktigare.
Fan.........
Känner mig så förbannat värdelös.
Har aldrig haft någon som varit så ointresserad som han är.
När han väl är hemma så är det så besvärligt.
När vi väl ska göra nått, så kommer nått annat upp ist som är mycket mer intressant.
Och om vi skulle göra nått eller han skulle stanna hemma så känns det inte bra för innerst inne önskar han nog att han var någon annanstans och att han kunde göra annat.
Känns så jävla fel alltihop!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Har aldrig kännt mig såhär ensam innan. Inte ens när jag faktiskt verkligen är ensam!!!!!!!
Vad dagarna går fort
Tycker att dagarna bara springer iväg även om tiden går sakta.
Har svårt att hålla reda på vilken dag och datum det är.
Jag som alltid hade stenkoll innan.
Har jobbat några dagar nu och det känns bra, få ihop en vettig månadslön kanske. Inte ofta det händer.
Har några timmar nu på lördag och söndag också.
Ja imorgon är det helg igen....Ingen aning vad man ska hitta på. Har fortfarande inga pengar. Kommer på måndag men räcker inte ens till alla räkningar. Så de lär inte bli nått över.
Tänker fortfarande mycket fram och tillbaka på.......finner ingen utväg.
Känns som att jag väntar på rätt tillfälle, men finns det?
Ibland är jag säker på vad jag ska göra och vissa dagar tvekar jag.
Allt går upp och ner, tankar såsom handlingar.
Jag har fått några knutor på tråden som måste redas upp innan det går för långt.
Vill inte såra någon
Vill inte bli sårad själv!
Vad gör man då?
Har svårt att hålla reda på vilken dag och datum det är.
Jag som alltid hade stenkoll innan.
Har jobbat några dagar nu och det känns bra, få ihop en vettig månadslön kanske. Inte ofta det händer.
Har några timmar nu på lördag och söndag också.
Ja imorgon är det helg igen....Ingen aning vad man ska hitta på. Har fortfarande inga pengar. Kommer på måndag men räcker inte ens till alla räkningar. Så de lär inte bli nått över.
Tänker fortfarande mycket fram och tillbaka på.......finner ingen utväg.
Känns som att jag väntar på rätt tillfälle, men finns det?
Ibland är jag säker på vad jag ska göra och vissa dagar tvekar jag.
Allt går upp och ner, tankar såsom handlingar.
Jag har fått några knutor på tråden som måste redas upp innan det går för långt.
Vill inte såra någon
Vill inte bli sårad själv!
Vad gör man då?
Vet inte vad jag ska ta mig till....
Jag har kämpat länge nu och för varje dag som går känner jag att jag tappar lusten, orken och viljan.
Denna människa förstör mig bit för bit utan att han ens vet om det.
Om han bara visste vad som rör sig i mitt huvud, hur mycket energi jag lägger på att ständigt från morgon till kväll ha honom i mina tankar.
Vem ringer, vem skriver.
Är de nu sån skit igen eller nån av alla hans tjejer han messar med?
Nu pratar han konstigt i telefonen,
vad planerar dom, vad är det nu han ska göra?
Nu går han iväg för att jag inte ska höra. Vad är det nu jag inte får veta.
Jag frågar honom, får en lögn till svar. Ibland tror ja honom men oftast får jag reda på att de bara var ännu en lögn.
Nu kör han iväg,
skulle han verkligen dit han sa.
Vem/vilka träffar han nu?
Kommer inte tillbaka som han sagt. Varför?
Svarar inte när jag ringer. Vem spänner han nu på? Eller vad är det nu han ska dölja?
Vad gör han, hur mycket........i sig.....?
Hur är han när han kommer hem igen?
Hur ska jag vara mot honom?
Planerar vi nått. Ska han hålla det han sagt, är det lönt att jag väntar på honom? Är det lönt att jag ställer mig och fixar till maten?
Kommer han?
Varför ska det behöva vara såhär? Det finns ingen tillit överhuvudtaget.
Han vet precis var han har mig men jag har ingen aning om var jag har honom.
Vi bor ihop men det är också det ända.
Börjar kännas som att de bara är nån man har inneboende liksom.
Att detta är ett tillfälligt ställe att vara på, att sova och äta i.
Mycket annat finns de inte.
Han är trygg här, han vet precis vad han har och han gör precis vad han vill.
Trots allt så älskar jag verkligen denna människa nått fruktansvärt mycket. Jag vet hur fin han kan vara och vilken klippa han verkligen skulle varit utan allt skit runt omkring sig.
Men vad fan ska jag göra? Leva på hoppet? Hoppet om att det kanske någon gång blir bra. Att han någon gång kommer att uppskatta mig på riktigt?
Det går inte....Det har jag gjort för länge nu. Kämpat för vår kärlek, ett liv tillsammans. Hoppats och trott på hans ord så många gånger....Varje gång har varit en besvikelse.
Det räcker inte att bara ha kärlek.....Jag kan inte stå här ensam och kämpa för oss två när han bara springer andra hållet.
Han förstår nog inte hur nära slutet vi är.....Jag är iaf där....Men rädslan för att ta tag i problemet kvarstår....
Jag vågar inte ta steget och jag fattar inte varför? Jag har aldrig varit rädd för att säga ifrån, att stå på mig och göra vad som är bäst för min egen skull..... Aldrig....Men nu är jag.
Jag vet inte hur han hade reagerat....Blir han arg, ledsen? Kommer det gå att prata med honom. Kommer vi kunna ta detta beslutet tillsammans? Kommer han hata mig? Eller han kanske bara vill gå sin egen väg men är rädd att såra mig? Han kanske inte vågar ta steget?
Han borde också vara trött på detta, på oss.
Han känner uppenbart att han måste ljuga för mig ständigt och jämt.
Han har nästan aldrig ro att göra något med bara mig.
Vännerna kommer först, ja vänner o vänner de går ju att diskutera men med dom problemen han har förstår jag att de e sånna vänner man vill ha och behöver.
Han trivs inte med vår tillvaro och jag tror inte han trivs med mig heller när han ständigt söker efter annat.
Som sagt detta är ohållbart och väldigt nära slutet.
Har nog aldrig mått såhär dåligt inombords innan.
Det verkligen svider och knyter sig.
Kanske någon gång när han känner att han är redo att gå vidare med sitt liv. Redo att bygga upp någon nytt.
Då kan jag finnas där igen.
Men nu får han gå sin egen väg utan mig. För på denna linan vill jag inte vandra.......
Dagen då vi ligger på samma nivå och vandrar samma väg
Då kan det vara vi.........Men inte nu..........
Helst av allt vill jag bara slänga iväg alla dessa tankar och låssas att allt är underbart.
Bara krypa ihop i hans famn, känna hans värme, kärlek.
Känna att det är vi mot världen och att allt kommer gå bra.
Finns så mycket jag kommer att sakna....
Shit jag kommer att gå i sönder av sorg.....
Vill inte tänka så....................................................................
This is the end and it breaks my heart
Denna människa förstör mig bit för bit utan att han ens vet om det.
Om han bara visste vad som rör sig i mitt huvud, hur mycket energi jag lägger på att ständigt från morgon till kväll ha honom i mina tankar.
Vem ringer, vem skriver.
Är de nu sån skit igen eller nån av alla hans tjejer han messar med?
Nu pratar han konstigt i telefonen,
vad planerar dom, vad är det nu han ska göra?
Nu går han iväg för att jag inte ska höra. Vad är det nu jag inte får veta.
Jag frågar honom, får en lögn till svar. Ibland tror ja honom men oftast får jag reda på att de bara var ännu en lögn.
Nu kör han iväg,
skulle han verkligen dit han sa.
Vem/vilka träffar han nu?
Kommer inte tillbaka som han sagt. Varför?
Svarar inte när jag ringer. Vem spänner han nu på? Eller vad är det nu han ska dölja?
Vad gör han, hur mycket........i sig.....?
Hur är han när han kommer hem igen?
Hur ska jag vara mot honom?
Planerar vi nått. Ska han hålla det han sagt, är det lönt att jag väntar på honom? Är det lönt att jag ställer mig och fixar till maten?
Kommer han?
Varför ska det behöva vara såhär? Det finns ingen tillit överhuvudtaget.
Han vet precis var han har mig men jag har ingen aning om var jag har honom.
Vi bor ihop men det är också det ända.
Börjar kännas som att de bara är nån man har inneboende liksom.
Att detta är ett tillfälligt ställe att vara på, att sova och äta i.
Mycket annat finns de inte.
Han är trygg här, han vet precis vad han har och han gör precis vad han vill.
Trots allt så älskar jag verkligen denna människa nått fruktansvärt mycket. Jag vet hur fin han kan vara och vilken klippa han verkligen skulle varit utan allt skit runt omkring sig.
Men vad fan ska jag göra? Leva på hoppet? Hoppet om att det kanske någon gång blir bra. Att han någon gång kommer att uppskatta mig på riktigt?
Det går inte....Det har jag gjort för länge nu. Kämpat för vår kärlek, ett liv tillsammans. Hoppats och trott på hans ord så många gånger....Varje gång har varit en besvikelse.
Det räcker inte att bara ha kärlek.....Jag kan inte stå här ensam och kämpa för oss två när han bara springer andra hållet.
Han förstår nog inte hur nära slutet vi är.....Jag är iaf där....Men rädslan för att ta tag i problemet kvarstår....
Jag vågar inte ta steget och jag fattar inte varför? Jag har aldrig varit rädd för att säga ifrån, att stå på mig och göra vad som är bäst för min egen skull..... Aldrig....Men nu är jag.
Jag vet inte hur han hade reagerat....Blir han arg, ledsen? Kommer det gå att prata med honom. Kommer vi kunna ta detta beslutet tillsammans? Kommer han hata mig? Eller han kanske bara vill gå sin egen väg men är rädd att såra mig? Han kanske inte vågar ta steget?
Han borde också vara trött på detta, på oss.
Han känner uppenbart att han måste ljuga för mig ständigt och jämt.
Han har nästan aldrig ro att göra något med bara mig.
Vännerna kommer först, ja vänner o vänner de går ju att diskutera men med dom problemen han har förstår jag att de e sånna vänner man vill ha och behöver.
Han trivs inte med vår tillvaro och jag tror inte han trivs med mig heller när han ständigt söker efter annat.
Som sagt detta är ohållbart och väldigt nära slutet.
Har nog aldrig mått såhär dåligt inombords innan.
Det verkligen svider och knyter sig.
Kanske någon gång när han känner att han är redo att gå vidare med sitt liv. Redo att bygga upp någon nytt.
Då kan jag finnas där igen.
Men nu får han gå sin egen väg utan mig. För på denna linan vill jag inte vandra.......
Dagen då vi ligger på samma nivå och vandrar samma väg
Då kan det vara vi.........Men inte nu..........
Helst av allt vill jag bara slänga iväg alla dessa tankar och låssas att allt är underbart.
Bara krypa ihop i hans famn, känna hans värme, kärlek.
Känna att det är vi mot världen och att allt kommer gå bra.
Finns så mycket jag kommer att sakna....
Shit jag kommer att gå i sönder av sorg.....
Vill inte tänka så....................................................................
This is the end and it breaks my heartMorgonhumör
Blev väckt av att telefonen ringde runt nio tiden. Jobbet.....Ville att jag skulle jobba natt så det var bara att tacka o ta emot.
Hade då behövt sova nån timme till men de funkade givetvis inte. Hade redan blivit väckt och störd och katterna vakna till liv och börja gapa en massa efter mat.
Trött och grinig fick jag minsann gå upp. Ge dom små liven lite mat och hälla i mig själv lite kaffe.
M låg fortfarande och sov så jag tog morgonrocken på mig och gick ut och satte mig. Ringde mor min och drack mitt kaffe. Försökte få tag på chefen ang jobbet i sommar också men hon kunde inte ge mig något besked för någon annan hade hand om detta ärende.
Skulle få prata med någon imorgon om allt detta och då får jag förhoppningsvis besked!
Är fortfarande på något tråkigt humör idag. Antagligen för att morgonen började som den gjorde och allt annat som redan finns i huvet och gnager.
Så har inga större planer på nått vettigt idag.
S skulle komma inom på en kopp kaffe snart iaf och den stunden ska jag väl klara av att vara trevlig:P
Har för mig att jag skulle hjälpa P med deklarationen idag osså men det återstår att se när han hör av sig.
Och inatt blir de jobb....Rätt skönt ändå....Ledig på dagen, jobbar på natten när alla ändå sover, ja alla som har vett till det iaf:P
/MW
När ska vi börja tala i klartext och säga de sanningar som behöver bli sagda?
Hade då behövt sova nån timme till men de funkade givetvis inte. Hade redan blivit väckt och störd och katterna vakna till liv och börja gapa en massa efter mat.
Trött och grinig fick jag minsann gå upp. Ge dom små liven lite mat och hälla i mig själv lite kaffe.
M låg fortfarande och sov så jag tog morgonrocken på mig och gick ut och satte mig. Ringde mor min och drack mitt kaffe. Försökte få tag på chefen ang jobbet i sommar också men hon kunde inte ge mig något besked för någon annan hade hand om detta ärende.
Skulle få prata med någon imorgon om allt detta och då får jag förhoppningsvis besked!
Är fortfarande på något tråkigt humör idag. Antagligen för att morgonen började som den gjorde och allt annat som redan finns i huvet och gnager.
Så har inga större planer på nått vettigt idag.
S skulle komma inom på en kopp kaffe snart iaf och den stunden ska jag väl klara av att vara trevlig:P
Har för mig att jag skulle hjälpa P med deklarationen idag osså men det återstår att se när han hör av sig.
Och inatt blir de jobb....Rätt skönt ändå....Ledig på dagen, jobbar på natten när alla ändå sover, ja alla som har vett till det iaf:P
/MW
När ska vi börja tala i klartext och säga de sanningar som behöver bli sagda?
Dags att börja om på ny kula
Raderat allt gammalt skräp man har skrivit här innan. Känns inte som att de är eller var så relevant och kanske inte så lämpligt att läsa igenom. Jag brukar göra det annars, läsa vad jag har skrivit när det gått ett tag.
Jag har haft en mycket jobbig period men börjar komma ur det lite nu känner jag.
Dock finns det många andra tankar som kommer upp och annat som man lagt åt sidan som gör sig påminnt.
En sak i taget så löser allt sig med tiden.
Idag har jag i stort sett bara tagit det väldigt lugnt.
Blev bortbjuden på kaffe hos A men det blev en kort visit.
Skjutsade A dit hon skulle sen bar jag mig hemåt igen. Ringde M o kollade hur han hade planerat sin dag. Han skulle kommit hem men blev ändrat. Skulle iväg på middag hos mormor o morfar tror jag de va.
Så jag började planera tiden för mig själv. Satte mig först framför datan och knappade lite sen leta jag upp en bok. Har fått en massa böcker av min mor och nu e det ju en perfekt tid att sitta ute och läsa.
Så det gjorde jag, cape fear heter den. Har nog redan hunnit halv vägs genom boken.
Fick sen ta en paus och laga lite mat. Satte mig ute och åt och fortsatte sen en stund med boken.
Började bli lite kyligt nu så gick in.
Solen försvinner rätt tidigt från min baksida och det blir för kallt för att sitta i skuggan.
Jag har funderat rätt mycket idag på vänner. Känner att jag borde utöka det lite mer. Samtidigt som jag känner att jag inte har nån lust att släppa nån nära. En massa ytliga relationer blir jobbiga efter ett tag. Men vill samtidigt inte släppa någon mer nära än nödvändigt. Har blivit blåst på tok för många gånger. Jag är för snäll och godhjärtad säger man. En sån person är lätt att utnyttja.
Jag gjorde det en gång, lät någon komma mig nära. Det va underbart att dela allt med någon, en riktigt vän.
Idag är vi inte dom vännerna längre, mycket har hänt på vägen, det skulle aldrig kunna gå att lappa ihop till det som en gång var.
Jag är rätt ensam egentligen om man tittar efter. Många ser det kanske som konstigt på något vis. Jag känner inte så. Kan kännas tråkigt och ensamt ibland men för det mesta är det rätt så skönt.
Tänker man på allt som har hänt inom vänskapskretsarna så har jag det mycket bättre nu.
Det finns bara en person jag kan sakna, men personen har förändrat sig väldigt mycket sen dess och är inte längre densamma.
Ja man kan grubbla på mycket och en grubblare är precis vad jag är.
Till kvällen blir det nog en beck film och lite chips och dippa till det:)
Kanske M har lust att hålla sig hemma ikväll efter att varit borta hela dagen:P
Annars har jag mina sällskapliga katter:) som bara sover om dagarna och lever jävel på kvällarna hehe.
Jag har haft en mycket jobbig period men börjar komma ur det lite nu känner jag.
Dock finns det många andra tankar som kommer upp och annat som man lagt åt sidan som gör sig påminnt.
En sak i taget så löser allt sig med tiden.
Idag har jag i stort sett bara tagit det väldigt lugnt.
Blev bortbjuden på kaffe hos A men det blev en kort visit.
Skjutsade A dit hon skulle sen bar jag mig hemåt igen. Ringde M o kollade hur han hade planerat sin dag. Han skulle kommit hem men blev ändrat. Skulle iväg på middag hos mormor o morfar tror jag de va.
Så jag började planera tiden för mig själv. Satte mig först framför datan och knappade lite sen leta jag upp en bok. Har fått en massa böcker av min mor och nu e det ju en perfekt tid att sitta ute och läsa.
Så det gjorde jag, cape fear heter den. Har nog redan hunnit halv vägs genom boken.
Fick sen ta en paus och laga lite mat. Satte mig ute och åt och fortsatte sen en stund med boken.
Började bli lite kyligt nu så gick in.
Solen försvinner rätt tidigt från min baksida och det blir för kallt för att sitta i skuggan.
Jag har funderat rätt mycket idag på vänner. Känner att jag borde utöka det lite mer. Samtidigt som jag känner att jag inte har nån lust att släppa nån nära. En massa ytliga relationer blir jobbiga efter ett tag. Men vill samtidigt inte släppa någon mer nära än nödvändigt. Har blivit blåst på tok för många gånger. Jag är för snäll och godhjärtad säger man. En sån person är lätt att utnyttja.
Jag gjorde det en gång, lät någon komma mig nära. Det va underbart att dela allt med någon, en riktigt vän.
Idag är vi inte dom vännerna längre, mycket har hänt på vägen, det skulle aldrig kunna gå att lappa ihop till det som en gång var.
Jag är rätt ensam egentligen om man tittar efter. Många ser det kanske som konstigt på något vis. Jag känner inte så. Kan kännas tråkigt och ensamt ibland men för det mesta är det rätt så skönt.
Tänker man på allt som har hänt inom vänskapskretsarna så har jag det mycket bättre nu.
Det finns bara en person jag kan sakna, men personen har förändrat sig väldigt mycket sen dess och är inte längre densamma.
Ja man kan grubbla på mycket och en grubblare är precis vad jag är.
Till kvällen blir det nog en beck film och lite chips och dippa till det:)
Kanske M har lust att hålla sig hemma ikväll efter att varit borta hela dagen:P
Annars har jag mina sällskapliga katter:) som bara sover om dagarna och lever jävel på kvällarna hehe.
