Ge mig styrka!
Nu sitter jag här igen, ensam. Tankarna snurrar.
Ännu en kväll går åt till skit, liksom kvällen innan.
Vi skulle umgåtts med familjen men jag blev dumpad ensam där....
För varje dag som går känner jag att jag inte vill mer. Att jag inte orkar mer.
Samtidigt skrämmer mig tanken på att vara ensam, utan någon alls.
MEN samtidigt är detta ett liv jag inte vill leva. Jag lever någon annans liv nu och inte mitt eget.
Jag blir bara överkörd hela tiden, inget respekteras eller tas hänsyn till.
Helt plötsligt bara dyker någon upp och stannar liksom kvar. Aldrig får jag veta något.
Detta var mitt hem en gång men nu har det blivit övertaget av han. Jag är inneboende och främmande i mitt eget hem!
Många skulle säga sluta gnälla och gör något åt det ist. Ha ha ha om ni bara visste vad jag försökt.
Ska det hända något är det nog fan jag som får flytta från mitt eget hem, finns ingen annan lösning!
Jag har till och med börjat undra vad han egentligen känner för mig. Han gör så mycket elaka saker och bryr sig i stort sett aldrig om mig. Han sätter sig själv i främst i alla lägen, gör saker som gynnar honom. Kan aldrig säga nej till kompisarna. Men mig kan han kasta bort och skita i.
Jag känner mig så oälskad och värdelös.
Har aldrig kännt mig så dålig i ett förhållande tidigare. Det hade till och med varit bättre att få stryk då och då ist för allt annat skit.
Julafton om två dagar också, ska bli underbart att åka hem till mor och syster.
Sen tillbaka "hem" på julaftonskväll, har svårt att se fram emot det, svårt att fira när det känns som att vi inte har någon framtid ihop.
Vad finns det då att bygga på.
Han lever i sin verklighet, sitt liv, jag VILL leva mitt annorlunda än hans. Dom matchar inte!
