Michelle

Tycker att dagarna bara springer iväg även om tiden går sakta.
Har svårt att hålla reda på vilken dag och datum det är.
Jag som alltid hade stenkoll innan.

Har jobbat några dagar nu och det känns bra, få ihop en vettig månadslön kanske. Inte ofta det händer.
Har några timmar nu på lördag och söndag också.
Ja imorgon är det helg igen....Ingen aning vad man ska hitta på. Har fortfarande inga pengar. Kommer på måndag men räcker inte ens till alla räkningar. Så de lär inte bli nått över.

Tänker fortfarande mycket fram och tillbaka på.......finner ingen utväg.
Känns som att jag väntar på rätt tillfälle, men finns det?
Ibland är jag säker på vad jag ska göra och vissa dagar tvekar jag.
Allt går upp och ner, tankar såsom handlingar.

Jag har fått några knutor på tråden som måste redas upp innan det går för långt.







Vill inte såra någon

Vill inte bli sårad själv!

Vad gör man då?

Jag har kämpat länge nu och för varje dag som går känner jag att jag tappar lusten, orken och viljan.
Denna människa förstör mig bit för bit utan att han ens vet om det.
Om han bara visste vad som rör sig i mitt huvud, hur mycket energi jag lägger på att ständigt från morgon till kväll ha honom i mina tankar.
Vem ringer, vem skriver.
Är de nu sån skit igen eller nån av alla hans tjejer han messar med?
Nu pratar han konstigt i telefonen,
vad planerar dom, vad är det nu han ska göra?
Nu går han iväg för att jag inte ska höra. Vad är det nu jag inte får veta.
Jag frågar honom, får en lögn till svar. Ibland tror ja honom men oftast får jag reda på att de bara var ännu en lögn.
Nu kör han iväg,
skulle han verkligen dit han sa.
Vem/vilka träffar han nu?
Kommer inte tillbaka som han sagt. Varför?
Svarar inte när jag ringer. Vem spänner han nu på? Eller vad är det nu han ska dölja?
Vad gör han, hur mycket........i sig.....?
Hur är han när han kommer hem igen?
Hur ska jag vara mot honom?
Planerar vi nått. Ska han hålla det han sagt, är det lönt att jag väntar på honom? Är det lönt att jag ställer mig och fixar till maten?
Kommer han?

Varför ska det behöva vara såhär? Det finns ingen tillit överhuvudtaget.
Han vet precis var han har mig men jag har ingen aning om var jag har honom.
Vi bor ihop men det är också det ända.
Börjar kännas som att de bara är nån man har inneboende liksom.
Att detta är ett tillfälligt ställe att vara på, att sova och äta i.
Mycket annat finns de inte.
Han är trygg här, han vet precis vad han har och han gör precis vad han vill.

Trots allt så älskar jag verkligen denna människa nått fruktansvärt mycket. Jag vet hur fin han kan vara och vilken klippa han verkligen skulle varit utan allt skit runt omkring sig.
Men vad fan ska jag göra? Leva på hoppet? Hoppet om att det kanske någon gång blir bra. Att han någon gång kommer att uppskatta mig på riktigt?
Det går inte....Det har jag gjort för länge nu. Kämpat för vår kärlek, ett liv tillsammans. Hoppats och trott på hans ord så många gånger....Varje gång har varit en besvikelse.
Det räcker inte att bara ha kärlek.....Jag kan inte stå här ensam och kämpa för oss två när han bara springer andra hållet.

Han förstår nog inte hur nära slutet vi är.....Jag är iaf där....Men rädslan för att ta tag i problemet kvarstår....
Jag vågar inte ta steget och jag fattar inte varför? Jag har aldrig varit rädd för att säga ifrån, att stå på mig och göra vad som är bäst för min egen skull..... Aldrig....Men nu är jag.
Jag vet inte hur han hade reagerat....Blir han arg, ledsen? Kommer det gå att prata med honom. Kommer vi kunna ta detta beslutet tillsammans? Kommer han hata mig? Eller han kanske bara vill gå sin egen väg men är rädd att såra mig? Han kanske inte vågar ta steget?

Han borde också vara trött på detta, på oss.
Han känner uppenbart att han måste ljuga för mig ständigt och jämt.
Han har nästan aldrig ro att göra något med bara mig.
Vännerna kommer först, ja vänner o vänner de går ju att diskutera men med dom problemen han har förstår jag att de e sånna vänner man vill ha och behöver.
Han trivs inte med vår tillvaro och jag tror inte han trivs med mig heller när han ständigt söker efter annat.

Som sagt detta är ohållbart och väldigt nära slutet.
Har nog aldrig mått såhär dåligt inombords innan.
Det verkligen svider och knyter sig.


Kanske någon gång när han känner att han är redo att gå vidare med sitt liv. Redo att bygga upp någon nytt.
Då kan jag finnas där igen.
Men nu får han gå sin egen väg utan mig. För på denna linan vill jag inte vandra.......
Dagen då vi ligger på samma nivå och vandrar samma väg
Då kan det vara vi.........Men inte nu..........


Helst av allt vill jag bara slänga iväg alla dessa tankar och låssas att allt är underbart.
Bara krypa ihop i hans famn, känna hans värme, kärlek.
Känna att det är vi mot världen och att allt kommer gå bra.
Finns så mycket jag kommer att sakna....
Shit jag kommer att gå i sönder av sorg.....
Vill inte tänka så....................................................................




This is the end and it breaks my heart

Blev väckt av att telefonen ringde runt nio tiden. Jobbet.....Ville att jag skulle jobba natt så det var bara att tacka o ta emot.
Hade då behövt sova nån timme till men de funkade givetvis inte. Hade redan blivit väckt och störd och katterna vakna till liv och börja gapa en massa efter mat.
Trött och grinig fick jag minsann gå upp. Ge dom små liven lite mat och hälla i mig själv lite kaffe.
M låg fortfarande och sov så jag tog morgonrocken på mig och gick ut och satte mig. Ringde mor min och drack mitt kaffe. Försökte få tag på chefen ang jobbet i sommar också men hon kunde inte ge mig något besked för någon annan hade hand om detta ärende.
Skulle få prata med någon imorgon om allt detta och då får jag förhoppningsvis besked!

Är fortfarande på något tråkigt humör idag. Antagligen för att morgonen började som den gjorde och allt annat som redan finns i huvet och gnager.
Så har inga större planer på nått vettigt idag.
S skulle komma inom på en kopp kaffe snart iaf och den stunden ska jag väl klara av att vara trevlig:P
Har för mig att jag skulle hjälpa P med deklarationen idag osså men det återstår att se när han hör av sig.
Och inatt blir de jobb....Rätt skönt ändå....Ledig på dagen, jobbar på natten när alla ändå sover, ja alla som har vett till det iaf:P


/MW




När ska vi börja tala i klartext och säga de sanningar som behöver bli sagda?

Raderat allt gammalt skräp man har skrivit här innan. Känns inte som att de är eller var så relevant och kanske inte så lämpligt att läsa igenom. Jag brukar göra det annars, läsa vad jag har skrivit när det gått ett tag.

Jag har haft en mycket jobbig period men börjar komma ur det lite nu känner jag.
Dock finns det många andra tankar som kommer upp och annat som man lagt åt sidan som gör sig påminnt.
En sak i taget så löser allt sig med tiden.

Idag har jag i stort sett bara tagit det väldigt lugnt.
Blev bortbjuden på kaffe hos A men det blev en kort visit.
Skjutsade A dit hon skulle sen bar jag mig hemåt igen. Ringde M o kollade hur han hade planerat sin dag. Han skulle kommit hem men blev ändrat. Skulle iväg på middag hos mormor o morfar tror jag de va.
Så jag började planera tiden för mig själv. Satte mig först framför datan och knappade lite sen leta jag upp en bok. Har fått en massa böcker av min mor och nu e det ju en perfekt tid att sitta ute och läsa.
Så det gjorde jag, cape fear heter den. Har nog redan hunnit halv vägs genom boken.
Fick sen ta en paus och laga lite mat. Satte mig ute och åt och fortsatte sen en stund med boken.
Började bli lite kyligt nu så gick in.
Solen försvinner rätt tidigt från min baksida och det blir för kallt för att sitta i skuggan.


Jag har funderat rätt mycket idag på vänner. Känner att jag borde utöka det lite mer. Samtidigt som jag känner att jag inte har nån lust att släppa nån nära. En massa ytliga relationer blir jobbiga efter ett tag. Men vill samtidigt inte släppa någon mer nära än nödvändigt. Har blivit blåst på tok för många gånger. Jag är för snäll och godhjärtad säger man. En sån person är lätt att utnyttja.
Jag gjorde det en gång, lät någon komma mig nära. Det va underbart att dela allt med någon, en riktigt vän.
Idag är vi inte dom vännerna längre, mycket har hänt på vägen, det skulle aldrig kunna gå att lappa ihop till det som en gång var.

Jag är rätt ensam egentligen om man tittar efter. Många ser det kanske som konstigt på något vis. Jag känner inte så. Kan kännas tråkigt och ensamt ibland men för det mesta är det rätt så skönt.
Tänker man på allt som har hänt inom vänskapskretsarna så har jag det mycket bättre nu.
Det finns bara en person jag kan sakna, men personen har förändrat sig väldigt mycket sen dess och är inte längre densamma.
Ja man kan grubbla på mycket och en grubblare är precis vad jag är.

Till kvällen blir det nog en beck film och lite chips och dippa till det:)
Kanske M har lust att hålla sig hemma ikväll efter att varit borta hela dagen:P
Annars har jag mina sällskapliga katter:) som bara sover om dagarna och lever jävel på kvällarna hehe.