Michelle

Jag har kämpat länge nu och för varje dag som går känner jag att jag tappar lusten, orken och viljan.
Denna människa förstör mig bit för bit utan att han ens vet om det.
Om han bara visste vad som rör sig i mitt huvud, hur mycket energi jag lägger på att ständigt från morgon till kväll ha honom i mina tankar.
Vem ringer, vem skriver.
Är de nu sån skit igen eller nån av alla hans tjejer han messar med?
Nu pratar han konstigt i telefonen,
vad planerar dom, vad är det nu han ska göra?
Nu går han iväg för att jag inte ska höra. Vad är det nu jag inte får veta.
Jag frågar honom, får en lögn till svar. Ibland tror ja honom men oftast får jag reda på att de bara var ännu en lögn.
Nu kör han iväg,
skulle han verkligen dit han sa.
Vem/vilka träffar han nu?
Kommer inte tillbaka som han sagt. Varför?
Svarar inte när jag ringer. Vem spänner han nu på? Eller vad är det nu han ska dölja?
Vad gör han, hur mycket........i sig.....?
Hur är han när han kommer hem igen?
Hur ska jag vara mot honom?
Planerar vi nått. Ska han hålla det han sagt, är det lönt att jag väntar på honom? Är det lönt att jag ställer mig och fixar till maten?
Kommer han?

Varför ska det behöva vara såhär? Det finns ingen tillit överhuvudtaget.
Han vet precis var han har mig men jag har ingen aning om var jag har honom.
Vi bor ihop men det är också det ända.
Börjar kännas som att de bara är nån man har inneboende liksom.
Att detta är ett tillfälligt ställe att vara på, att sova och äta i.
Mycket annat finns de inte.
Han är trygg här, han vet precis vad han har och han gör precis vad han vill.

Trots allt så älskar jag verkligen denna människa nått fruktansvärt mycket. Jag vet hur fin han kan vara och vilken klippa han verkligen skulle varit utan allt skit runt omkring sig.
Men vad fan ska jag göra? Leva på hoppet? Hoppet om att det kanske någon gång blir bra. Att han någon gång kommer att uppskatta mig på riktigt?
Det går inte....Det har jag gjort för länge nu. Kämpat för vår kärlek, ett liv tillsammans. Hoppats och trott på hans ord så många gånger....Varje gång har varit en besvikelse.
Det räcker inte att bara ha kärlek.....Jag kan inte stå här ensam och kämpa för oss två när han bara springer andra hållet.

Han förstår nog inte hur nära slutet vi är.....Jag är iaf där....Men rädslan för att ta tag i problemet kvarstår....
Jag vågar inte ta steget och jag fattar inte varför? Jag har aldrig varit rädd för att säga ifrån, att stå på mig och göra vad som är bäst för min egen skull..... Aldrig....Men nu är jag.
Jag vet inte hur han hade reagerat....Blir han arg, ledsen? Kommer det gå att prata med honom. Kommer vi kunna ta detta beslutet tillsammans? Kommer han hata mig? Eller han kanske bara vill gå sin egen väg men är rädd att såra mig? Han kanske inte vågar ta steget?

Han borde också vara trött på detta, på oss.
Han känner uppenbart att han måste ljuga för mig ständigt och jämt.
Han har nästan aldrig ro att göra något med bara mig.
Vännerna kommer först, ja vänner o vänner de går ju att diskutera men med dom problemen han har förstår jag att de e sånna vänner man vill ha och behöver.
Han trivs inte med vår tillvaro och jag tror inte han trivs med mig heller när han ständigt söker efter annat.

Som sagt detta är ohållbart och väldigt nära slutet.
Har nog aldrig mått såhär dåligt inombords innan.
Det verkligen svider och knyter sig.


Kanske någon gång när han känner att han är redo att gå vidare med sitt liv. Redo att bygga upp någon nytt.
Då kan jag finnas där igen.
Men nu får han gå sin egen väg utan mig. För på denna linan vill jag inte vandra.......
Dagen då vi ligger på samma nivå och vandrar samma väg
Då kan det vara vi.........Men inte nu..........


Helst av allt vill jag bara slänga iväg alla dessa tankar och låssas att allt är underbart.
Bara krypa ihop i hans famn, känna hans värme, kärlek.
Känna att det är vi mot världen och att allt kommer gå bra.
Finns så mycket jag kommer att sakna....
Shit jag kommer att gå i sönder av sorg.....
Vill inte tänka så....................................................................




This is the end and it breaks my heart