Jag är inte ensam
Alltid får jag höra att jag är dum, korkad osv som stannar kvar. Att jag aldrig kan vakna och få upp ögonen och se vad som händer, att jag förstör mitt eget liv, att det aldrig kommer att bli bra.
Jag vet redan allt det där, jag är mer medveten om saker och ting än ni tror.
Men jag kan inte låta bli att hoppas.
Ja må vara dum, men jag älskar!
Dagligen läser jag en annan människas tankar om sitt liv och på nått vis känns det bra att veta att jag faktiskt inte är ensam om att ha det såhär, att känna och tänka som jag gör.
Man blir på nått vis osäker på sig själv när man har levt såhär en tid.
Jag har svårt att formulera mig i text vad jag känner och hur jag mår. Det finns så mycket tankar som rör sig i huvet och det går bara inte att förklara.
Just nu har jag en period där jag bara inte orkar tjata, ställa krav och tänka en massa.
Jag har låst mig för stunden, funnit mig i hur det är just för stunden.
Det är farligt, jag vet.
Men jag har ingen ork kvar just nu.
Jag låter helt enkelt saker och ting vara som det är och försöker sköta mitt eget liv så gott det går.
Någon dag, ganska snart vet jag att jag måste ta tag i saker och ting och dra igång en diskussion.
Måste få ordning på livet.
Jag vill ju egentligen inte leva i denna osäkerhet och ovissa framtid.
Jag älskar och jag älskar mycket.
Men jag är så trött, så orkeslös!
Hade det inte varit för drogerna och vad det gör med min älskade sambo så hade jag snart varit ....
Livet tog sig en rejäl vändning, rakt ner i den mörkaste hålan du kan tänka dig!
Ett val jag vet var rätt men som kommer att gnaga i mig för all evighet!
Jag vet redan allt det där, jag är mer medveten om saker och ting än ni tror.
Men jag kan inte låta bli att hoppas.
Ja må vara dum, men jag älskar!
Dagligen läser jag en annan människas tankar om sitt liv och på nått vis känns det bra att veta att jag faktiskt inte är ensam om att ha det såhär, att känna och tänka som jag gör.
Man blir på nått vis osäker på sig själv när man har levt såhär en tid.
Jag har svårt att formulera mig i text vad jag känner och hur jag mår. Det finns så mycket tankar som rör sig i huvet och det går bara inte att förklara.
Just nu har jag en period där jag bara inte orkar tjata, ställa krav och tänka en massa.
Jag har låst mig för stunden, funnit mig i hur det är just för stunden.
Det är farligt, jag vet.
Men jag har ingen ork kvar just nu.
Jag låter helt enkelt saker och ting vara som det är och försöker sköta mitt eget liv så gott det går.
Någon dag, ganska snart vet jag att jag måste ta tag i saker och ting och dra igång en diskussion.
Måste få ordning på livet.
Jag vill ju egentligen inte leva i denna osäkerhet och ovissa framtid.
Jag älskar och jag älskar mycket.
Men jag är så trött, så orkeslös!
Hade det inte varit för drogerna och vad det gör med min älskade sambo så hade jag snart varit ....
Livet tog sig en rejäl vändning, rakt ner i den mörkaste hålan du kan tänka dig!
Ett val jag vet var rätt men som kommer att gnaga i mig för all evighet!
Mår inte bra längre.
Det känns som att varje dag är en kamp.
Jag vet inte var jag har mig själv, ännu mindre var jag har andra.
Jag är inte intresserad av någonting, vill inte göra nått, tycker allt är jobbigt och tråkigt.
Skulle kunna spy på mig själv. Hur fan har jag kunnat bli såhär?
Hur har jag kunnat låta mig själv gå ner mig så lågt ännu en gång.
Jag gör mitt bästa för att ingen ska förstå eller märka hur illa det faktiskt är ibland.
Vill inte att någon ska veta. Visst kan jag tala om att jag mår dåligt men inte mer.
Bara någon dag sen va jag på väg att ringa och be om att bli inlagd altså.
Orkar inte med mig själv längre, inte heller den situation jag är i.
Jag brukar inte tvivla på mig själv men i detta fallet känns det som någon annan har övertaget!
Jag bara faller...
Inte nog med att man har det jobbigt med sig själv så har ens älskade det tufft på sitt vis och det drar också ner en.
Kan inte finna stöd och kan inte ge stöd som inte finns.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
Ska jobba inatt, går av sju på morgonen och sen ska jag jobba igen halv 4. Känns som det kommer bli lite halv jobbigt men de ger pengar. Måste tänka så annars vet i fan hur man hade orkat ta sig till jobbet ens.
Inte ens det är kul längre och jag som älskade mitt jobb innan:( Känns mest som en pina och man måste vara glad och trevlig hela tiden. Lite svårt när hela kroppen skriker nått annat.
På lördag blir det utgång med Sabina. Hon fyller 18 på söndag så vi ska till puben en runda efter 12 tiden:)
Hoppas så att det kommer bli skoj.
Känner inte alls för det nu men jag känner ju inte för att göra någonting alls så det är inte konstigt.
Men måste sparka ut mig själv lite. Vet att det är roligt bara jag väl kommer ut. Och som sagt är det en kompis som fyller år så det är klart man vill fira det:)
Sen jobb på söndag igen:( Usch för att vara bakfull o jobba men men.
Jag vet inte var jag har mig själv, ännu mindre var jag har andra.
Jag är inte intresserad av någonting, vill inte göra nått, tycker allt är jobbigt och tråkigt.
Skulle kunna spy på mig själv. Hur fan har jag kunnat bli såhär?
Hur har jag kunnat låta mig själv gå ner mig så lågt ännu en gång.
Jag gör mitt bästa för att ingen ska förstå eller märka hur illa det faktiskt är ibland.
Vill inte att någon ska veta. Visst kan jag tala om att jag mår dåligt men inte mer.
Bara någon dag sen va jag på väg att ringa och be om att bli inlagd altså.
Orkar inte med mig själv längre, inte heller den situation jag är i.
Jag brukar inte tvivla på mig själv men i detta fallet känns det som någon annan har övertaget!
Jag bara faller...
Inte nog med att man har det jobbigt med sig själv så har ens älskade det tufft på sitt vis och det drar också ner en.
Kan inte finna stöd och kan inte ge stöd som inte finns.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
Ska jobba inatt, går av sju på morgonen och sen ska jag jobba igen halv 4. Känns som det kommer bli lite halv jobbigt men de ger pengar. Måste tänka så annars vet i fan hur man hade orkat ta sig till jobbet ens.
Inte ens det är kul längre och jag som älskade mitt jobb innan:( Känns mest som en pina och man måste vara glad och trevlig hela tiden. Lite svårt när hela kroppen skriker nått annat.
På lördag blir det utgång med Sabina. Hon fyller 18 på söndag så vi ska till puben en runda efter 12 tiden:)
Hoppas så att det kommer bli skoj.
Känner inte alls för det nu men jag känner ju inte för att göra någonting alls så det är inte konstigt.
Men måste sparka ut mig själv lite. Vet att det är roligt bara jag väl kommer ut. Och som sagt är det en kompis som fyller år så det är klart man vill fira det:)
Sen jobb på söndag igen:( Usch för att vara bakfull o jobba men men.
Ledsen.............
Fan vad jag blir lessen altså..........
Här går jag och hoppas hela jävla tiden men till vilken jävla nytta.
Han vill ju för fan inte ens vara med mig, knappt i närheten av mig.
Allt annat är tydligen så himla mycket viktigare.
Fan.........
Känner mig så förbannat värdelös.
Har aldrig haft någon som varit så ointresserad som han är.
När han väl är hemma så är det så besvärligt.
När vi väl ska göra nått, så kommer nått annat upp ist som är mycket mer intressant.
Och om vi skulle göra nått eller han skulle stanna hemma så känns det inte bra för innerst inne önskar han nog att han var någon annanstans och att han kunde göra annat.
Känns så jävla fel alltihop!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Har aldrig kännt mig såhär ensam innan. Inte ens när jag faktiskt verkligen är ensam!!!!!!!
Här går jag och hoppas hela jävla tiden men till vilken jävla nytta.
Han vill ju för fan inte ens vara med mig, knappt i närheten av mig.
Allt annat är tydligen så himla mycket viktigare.
Fan.........
Känner mig så förbannat värdelös.
Har aldrig haft någon som varit så ointresserad som han är.
När han väl är hemma så är det så besvärligt.
När vi väl ska göra nått, så kommer nått annat upp ist som är mycket mer intressant.
Och om vi skulle göra nått eller han skulle stanna hemma så känns det inte bra för innerst inne önskar han nog att han var någon annanstans och att han kunde göra annat.
Känns så jävla fel alltihop!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Har aldrig kännt mig såhär ensam innan. Inte ens när jag faktiskt verkligen är ensam!!!!!!!
