Michelle

Det känns som att varje dag är en kamp.
Jag vet inte var jag har mig själv, ännu mindre var jag har andra.
Jag är inte intresserad av någonting, vill inte göra nått, tycker allt är jobbigt och tråkigt.
Skulle kunna spy på mig själv. Hur fan har jag kunnat bli såhär?
Hur har jag kunnat låta mig själv gå ner mig så lågt ännu en gång.

Jag gör mitt bästa för att ingen ska förstå eller märka hur illa det faktiskt är ibland.
Vill inte att någon ska veta. Visst kan jag tala om att jag mår dåligt men inte mer.
Bara någon dag sen va jag på väg att ringa och be om att bli inlagd altså.
Orkar inte med mig själv längre, inte heller den situation jag är i.

Jag brukar inte tvivla på mig själv men i detta fallet känns det som någon annan har övertaget!
Jag bara faller...


Inte nog med att man har det jobbigt med sig själv så har ens älskade det tufft på sitt vis och det drar också ner en.
Kan inte finna stöd och kan inte ge stöd som inte finns.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------
Ska jobba inatt, går av sju på morgonen och sen ska jag jobba igen halv 4. Känns som det kommer bli lite halv jobbigt men de ger pengar. Måste tänka så annars vet i fan hur man hade orkat ta sig till jobbet ens.
Inte ens det är kul längre och jag som älskade mitt jobb innan:( Känns mest som en pina och man måste vara glad och trevlig hela tiden. Lite svårt när hela kroppen skriker nått annat.

På lördag blir det utgång med Sabina. Hon fyller 18 på söndag så vi ska till puben en runda efter 12 tiden:)
Hoppas så att det kommer bli skoj.
Känner inte alls för det nu men jag känner ju inte för att göra någonting alls så det är inte konstigt.
Men måste sparka ut mig själv lite. Vet att det är roligt bara jag väl kommer ut. Och som sagt är det en kompis som fyller år så det är klart man vill fira det:)

Sen jobb på söndag igen:( Usch för att vara bakfull o jobba men men.