Michelle

Alltid får jag höra att jag är dum, korkad osv som stannar kvar. Att jag aldrig kan vakna och få upp ögonen och se vad som händer, att jag förstör mitt eget liv, att det aldrig kommer att bli bra.
Jag vet redan allt det där, jag är mer medveten om saker och ting än ni tror.
Men jag kan inte låta bli att hoppas.
Ja må vara dum, men jag älskar!

Dagligen läser jag en annan människas tankar om sitt liv och på nått vis känns det bra att veta att jag faktiskt inte är ensam om att ha det såhär, att känna och tänka som jag gör.
Man blir på nått vis osäker på sig själv när man har levt såhär en tid.
Jag har svårt att formulera mig i text vad jag känner och hur jag mår. Det finns så mycket tankar som rör sig i huvet och det går bara inte att förklara.


Just nu har jag en period där jag bara inte orkar tjata, ställa krav och tänka en massa.
Jag har låst mig för stunden, funnit mig i hur det är just för stunden.
Det är farligt, jag vet.
Men jag har ingen ork kvar just nu.
Jag låter helt enkelt saker och ting vara som det är och försöker sköta mitt eget liv så gott det går.

Någon dag, ganska snart vet jag att jag måste ta tag i saker och ting och dra igång en diskussion.
Måste få ordning på livet.
Jag vill ju egentligen inte leva i denna osäkerhet och ovissa framtid.

Jag älskar och jag älskar mycket.
Men jag är så trött, så orkeslös!



Hade det inte varit för drogerna och vad det gör med min älskade sambo så hade jag snart varit ....
Livet tog sig en rejäl vändning, rakt ner i den mörkaste hålan du kan tänka dig!


Ett val jag vet var rätt men som kommer att gnaga i mig för all evighet!