Michelle

Jag ammade fullt tills hon va 6 månader med nattamning fullt ut till 8 månader då jag sen började jobba. Hon valde att sluta själv kring hon blev 1 år och det var väldigt skönt att inte behöva "tvinga" henne att sluta. 

Ett tag därefter blev sömnen också bättre med mindre uppvak. Gått i perioder förstås men faktiskt också varit tillfällen hon sovit riktigt bra. En hel natt har nog förstås bara hänt Max 3 ggr. 

Och nu har en period med sämre sömn hållt i sig ett tag för att nu blivit ännu värre. 

Det tar extremt på krafterna! 

Igår natt vaknade hon och skulle gå upp. 

-Nej älskling, det är mitt i natten, alla sover. 

Total panikskrik som kändes omöjlig att bryta trots att jag gick upp, gjorde mjölk som vanlig.

Lugnade sig av att stå i fönstret och titta. 

Provade lägga oss med en flaska mjölk, samma panik skrik igen. Gick upp och satte igång tven. Då blev hon lugn och nöjd. 

Kunde efter en stund gå in och lägga oss, somnade på mig.

Vaknar en stund senare igen vid 2 tiden. Samma skrik och gråt för hon vill gå upp. Alltså verkligen hysteriskt så hon knappt får luft.

Här känner jag mig grymt frustrerad och en aning irriterad då det känns som en trots grej. Tven fungerar som avledning denna gång med. Sen en halvtimmes vaggande till babblarna. 

Ikväll när jag är på jobb och sambon hemma med dottern så är det samma visa. 

Vaknar en stund efter nattning och vägrar sova, blir panik ledsen och ingenting hjälper. Pappa ringer om hjälp då det ibland funkar att se mamma på FaceTime. Men icke. 

Pappa nämner glass och hon lugnar sig och får sin glass. 

Givetvis somnar hon såklart inte sen! 

Vad är detta? Liknar inte nattskräck då hon inte vaknar ledsen och inte heller affektanfall då hon inte får något anfall. Kanske för att vi hinner avleda det innan? Jag vet inte!

Vi hade det såhär när hon var omkring 8 månader och jag började jobba efter mammaledigheten. 

Då vägrade hon sova och bara skrek hysteriskt oftast när pappa hade henne. 

Hände med mig också men inte lika ofta. 

Tror omställningen då blev för tuff för henne, svårt när jag inte fanns nära på natten som hon var van vid. Pappa har inte haft henne mycket på nätterna, väldigt sällan faktiskt så klart det just då måste varit jätte konstigt och jobbigt för henne.

Men nu? Nu fattar jag ingenting. Jag får se hur det är imorgon när jag är hemma igen. Kanske dags att börja sova och nattas om i sitt egna rum. 

Hon somnar idag ännu bara i vår famn sen lägger vi henne i sin säng. Ibland går det att söva om i sängen när hon vaknar men oftast får hon komma in till oss. 

Sålänge hon behöver tryggheten och vill sova hos oss så får hon göra det känner jag men kanske bör jobba på att lära henne somna av sig själv liggandes i sängen. Kanske det kan hjälpa henne att lättare somna om vid uppvak på natten med. 

Älskade trollunge, du gör din mamma galen ibland men herregud vad jag tok älskar dig min tös❤️

Hur trött jag än är finner jag alltid styrkan i dig att orka lite till. Allt för dig min älskade dotter, du är ljuset i mitt liv!