Så kom hösten
Sommaren och semestern slut nu. Idag är det ett riktigt höstväder, regn och rusk. Fast jag tycker det känns ganska okej faktiskt, vi fick ju en helt underbar sommar i år.
Jag har haft en skön semester, kopplat av och njutit av ledigheten. Blivit lite festande med vänner i Hästveda också.
Sista veckan på semestern sprang jag på en kille som jag nu dejtar. Vi har kul ihop och det känns bra.
Men, känns som det alltid finns ett men.
Micke cirkulerar ständigt i mina tankar. Han bor ihop med sin tjej nu. Vilket säger mig att dom måste träffats även när micke va med mig! Hans sjukdomshistoria känns numera också väldigt påhittad. Så allt mellan oss har varit en lögn känns det som.
Det som stör mig är att inte veta sanningen fullt ut. Har så många frågor och varför.
Han skickade till mig och ville ses, ordna med våra saker. Visste inte om han vågade, hur det skulle kännas. Såg då också på nätet att tjejen flyttat in. Bad honom helt enkelt att lämna mig ifred och aldrig någonsin höra av sig igen. Genom bara ett
sms kan han få hela min värld i gungning och det gör ont. Vill inte veta av honom men ändå existerar han i mina tankar!
Jag hoppas killen jag träffar nu kan ha tålamod med mig och låta mig få tid. Jag är rädd för att släppa in ngn på djupet igen och det tar tid. Han är en fin person och gör mig glad så jag hoppas det kommer bli bra.
För övrigt är livet som vanligt.
Jag går inte till psykologen längre dock, det rann ut i sanden. Men jag sköter mig och mitt drickande är sunt. Om man bortser från allt festande på semestern, men det hör sommaren till tycker jag:)
Livet känns ganska gott nu:) bara mina hjärnspöken jag ska bli kvitt också!
/M
